Band: Kill! Kill! Pussycat!
Titel: Death From Above!
Genre: Rock
Skivbolag: Rambo Music
Producent: Ronny Pale Öhman
Releasedatum: 2013-03-06
Betyg: 8/10
Nu ni, ärade Rocknytt-läsare, ska ni få läsa en recension där jag avhandlar ett alster från ett band som härstammar från den medelpadska metropolen Ånge. Nej! Sluta inte läsa! Jag vet att både Takida och Corroded också kommer ifrån Ånge, men det här låter inte alls som något av dessa två band – det här låter faktiskt riktigt jävla bra! Till skillnad från ortens två stora namn så bjuder inte Kill! Kill! Pussycat! på Bandit-rock, smöriga ballader, tillrättalagda låtarrangemang och cyniskt uträknade hitrefränger sjungna av en yarlande wannabe-amerikan. Kill! Kill! Pussycat! lirar riktigt rå rock ‘n roll av modellen garage och man hör att de stora förebilderna är band som till exempel The Hellacopters. I en del låtar är man nästan och nosar på ett lite punkigare sound, där skulle jag nästan vilja likna bandet vid Misfits då de var som allra bäst. Jag som är västernorrlänning (Sundsvall) har haft förmånen att få följa Kill! Kill! Pussycat! på nära håll under en ganska lång period nu och har således fått se bandet utvecklats. Jag har till exempel recenserat en av deras livespelningar å Sundsvalls Tidnings vägnar. Då vill jag minnas att jag skrev att bandet var bättre än sina låtar och att den största styrkan man besatt var sin energi och sin spelglädje. Sedan skrev jag någonting om att om låtarna i framtiden kan komma upp i samma klass som bandets liveframträdanden så kan det här bli riktigt stort. Således förstår ni kanske hur spännande det kändes för mig när jag äntligen hade Kill! Kill! Pussycat!’s fullängdsdebut i min hand, redo att genomlyssnas. Det kändes verkligen intressant att få ta reda på om bandet dels lyckats få ihop några rockrökare värda namnet, men också om man lyckats överföra den fantastiska energi man utsöndrar live till skivformat.
När den inledande låten Rocker Cock drar igång känns det omedelbart som att man verkligen inte har haft några problem med att fånga bandets energi på platta. Det är fullt ös medvetslös som gäller från första ton och det är svårt att inte dra paralleller till den fräschör, kvalitet och ungdomliga entusiasm som The Hellacopters visade prov på när de inledde sin klassiska debutplatta Supershitty To The Max med Gotta Get Some Action Now för 17 år sedan. Efter denna starka inledning fortsätter det lite lugnare, med garagerock-mått mätt, med den oerhört refrängstarka Hot Traxx Palace, sedan bjuds vi på kioskvältaren Heading Off som faktiskt fått lite speltid på P3 redan. Sedan proklamerar man att The Devil’s Here To Stay på ett tämligen övertygande och hårt rockande sätt innan plattan fortsätter med energiknippet Robot Girl, som för övrigt har blivit utsedd till Årets Medelpadslåt och som känns som en given livefavorit redan nu med sina call and response-partier. Death From Above! fortsätter sedan med ännu en låt med call and response-inslag, nämligen monsterhiten (kolla in videon så fattar ni vad jag menar) Living Disease, som har en av årets starkaste refränger och ett driv och en energi som hade gjort vilket rockband som helst gröna av avund. Efter den totala urblåsning man fått av dessa sex inledande låtar måste jag tyvärr säga att kvalitén går ner en smula på de tre sista låtarna. Det är fortfarande bra och energifyllt, men skivans sista tredjedel håller inte lika hög klass som de första två tredjedelarna. Trots detta är det tvivelsutan så att Kill! Kill! Pussycat! har lyckats knåpa ihop en ytterst stark debutplatta som både innehåller starka låtar samt ett oerhört energifyllt och imponerande framförande.
Det känns som att det inte finns så jättemånga band av den här typen nuförtiden. Det renodlade rockbandet som låter garage samtidigt som de besitter musikaliska kvalitéer och kan skriva brottarhits. Det främsta exemplet inom den svenska musikscenen är väl som sagt tidigare nämnda The Hellacopters och när de la av för fem år sedan lämnade de lite av ett tomrum bakom sig. Att Kill! Kill! Pussycat! är ett band som både vill och kan fylla detta tomrum anser jag att det inte finns några som helst tvivel om. Det ska bli väldigt spännande att få följa dessa herrars utveckling och framtida karriär. Kan man bibehålla denna entusiasm även på kommande plattor och dessutom kombinerar detta med ett ännu starkare låtskrivande kan det här gå riktigt långt. Mycket imponerande debutplatta!
PS. Stäng inte av plattan när den sista låten Stereo On har ebbat ut, det finns ett gömt bonusspår som kickar igång efter 19 minuter. Bara ett litet tips från mig till er.
Bästa låt: Living Disease
