ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Acelsia – Don’t Go Where I Can’t Follow (5.0)

Acelsia cover-2013

Band: Acelsia
Titel: Don’t Go Where I Can’t Follow
Genre: Hard Rock
Skivbolag: Quietude Productions
Producent:
Releasedatum: 2013-01-07
Betyg: 5/10

Acelsia är ett tvåmannaband från Norge. De har tidigare släppt några demos samt en EP, men “Don’t Go Where I Can’t Follow” är deras första fullängdsalbum. Sångerskan Malene Markussen och hennes kollega Odd Henning (som spelar både gitarr, bas och synth) har skrivit all musik tillsammans, och på detta albumet har de därutöver lånat in Bjorn Tore Erlendsen (Asphyrium) för att hjälpa till med trummorna.

Tänk Björk, med inslag av Evanescense, och du hamnar ganska nära hur Acelsia låter. Acelsias sångerska har en fjäderlätt stämma som ibland oväntat visar sig kunna gläfsa till och ändra karaktär. Musiken är ungefär så långt från catchy som man kan komma. Den varierar mellan att tidvis vara lågmäld och knappt märkbar, till att plötsligt explodera och bli tung och högljudd. Denna känslosamma musik kräver därmed både uppmärksamhet och koncentration, och dessutom är texterna är till för att lyssnas på. Jag får erkänna att jag många gånger glömmer bort att lyssna på just texten,  istället blir det gärna att jag lyssnar på helheten. Därför förvånas jag gång på gång av att Acelsias låtar plötsligt bara tar slut, lika abrubt som när ett gammalt Maxell C60-band på sin tid inte räckte för en hel skiva utan klippte sista låten mitt i. Jag blir lika överraskad varje gång, och påminns om att jag återigen antagligen inte har lyssnat på texten ordentligt.
En av de mer lättlyssnade låtarna på plattan, den som möjligtvis skulle kunna klassa som trallvänligt, är “Stitches”. Därmed inte sagt att varken den, eller deras singel “The Mender”, tillhör plattans bästa låtar. Dit hör istället den mycket vackra och känslosamma “Haven”, liksom “The Most Important Fight” och “Hold My Breath”. För det är i mitt tycke i den typen av låtar som Acelsia kommer mest till sin rätt, låtar där man inte kastar sig handlöst mellan storm och stiljte utan istället låter musiken flöda på i en stilla bris.

Dessvärre känns det ibland som att bandet vill för mycket, att de ger sig ut på något som varken de eller produktionen klarar av. De tvära kasten i musik och sång faller inte riktigt så väl ut som jag tror att bandet hade tänkt sig.

Personligen så har jag svårt för den här typen av musik. Visst finns det guldkorn bland spåren, och plattan växer definitivt i takt med antalet lyssningar. Men att sträcklyssna sig igenom albumet påverkar min sinnesstämningen i helt fel riktning, och jag gör verkligen inte om misstaget att spela albumet en fredag på väg hem från jobbet (det var mycket svårt att hitta tillbaka till fredagskänslan den dagen). Däremot skulle jag kunna tänka mig att en sommardag ligga och halvslumra på några solvarma klippor vid kusten, samtidigt som jag njuter av ett urval låtar från det här albumet.

En liten del av mig funderar på om musiken kanske egentligen är genial, men att det bara är jag som är dum nog för att förstå det. Nåväl, det må så vara hur det vill med den saken – Acelsia har säkerligen sin målgrupp, men till den hör tyvärr inte jag.

Bästa låt: “The Most Important Fight”
 

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER