ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Gotthard – #13

35 Shares

(Scroll down for an English version)

Man hamnar i en skön sinnesstämning. Energigivande glädje levereras av skickliga musiker och sångare. Gotthard är hårdrock på sitt allra bästa humör. Förutom deras första, så har alla deras skivor nått nummer 1 på den schweiziska albumtopplistan, vilket gör dem till ett av de mest lyckade banden någonsin i sitt hemland. Även utomlands är de förstås väl kända och populära, vilket mer än två tusen konserter och över tre miljoner sålda exemplar av de här artisternas material bevisar. Efter ”Silver” (2016) och deras akustiska utgåva ”Defrosted 2” (2018) kommer nu studioalbum nummer tretton. En siffra de lekfullt använder inte bara som namnet på nya alstret, utan även är antalet låtar och utgivningsdatumet i mars. Dessutom den dagen i april, då första showen på nya turnén går av stapeln. 


Precis i början av nittiotalet grundades det melodiösa metalbandet av gitarristen Leo Leoni och sångaren Steve Lee (1963 – 2010). Den sistnämnde gick tragiskt nog bort i en motorcykelolycka. Något år senare bestämde medlemmarna sig ändå för att gå vidare och bakom mikrofonen har sedan dess Nic Maeder levererat med sin behagliga stämma. Gruppen har tagit sitt namn från Sankt Gotthard, en bergskedja i schweiziska alperna. Trummisen Hena Habegger har tagit ledigt från Gotthard. En välbehövlig paus, för att inte missa sina barns uppväxt. Tillfällig ersättare i studion blev en kille vid namn Alex Motta, som alltså spelar trummor på nya produktionen. Igår kom beskedet att deras vän Flavio Mezzodi från Krokus blir mannen bakom trummorna på scenen, när det blir dags för att spela live under 2020.

”Bad News” drar igång alltihopa och får oss att vakna till direkt. Ingen introduktion på instrument, utan Maeder utbrister med full kraft, så att man sätter sig käpprätt upp i stolen. Skivans bästa spår har ett svängande gitarrspel med tjocka riff. Taktfasta, pumpande trummor driver på låten i ett härligt tempo. Det fartfyllda fortsätter i ”Every Time I Die”. Rytmsektionen med Alex på trummor och basisten Marc Lynn får en extra tumme upp.

Intressanta, klingande toner och en wailande kvinnoröst finner vi i ”Missteria”. Här möts klassisk hårdrock och sagornas fjärran östern, eller med andra ord blandas rock och orientalisk musik. En smått brilliant komposition med många olika inslag, som binds ihop till en helhet på ett utmärkt sätt. Francis Rossi (Status Quo) har bidragit som en extra låtskrivare. Är det någon sång som fastnar i huvudet, så är det den här.

Både förväntansfullt och kritiskt undrade jag om de skulle klara av att göra en bra cover på ABBAs ”S.O.S.”, som de allra flesta i hela världen känner till. Ja, det är faktiskt en lysande version, som blir bättre och bättre för varje gång jag lyssnar. Rocksoundet som har lagts till originalvarianten är väldigt coolt och snyggt gjort. Här hörs ett fint eko på sångarens röst i slutet av meningarna. Vad jag särskilt gillar är den utebbande gitarren, nästan som nödsignaler, innan allt tonar ut i tystnad. Det är en effektfull detalj.

Tillsammans med Eric Bazilian (The Hooters) skapades, förutom första och grymt bra låten, även ”Marry You”. Jag tycker kanske att det blir lite för sockersött, men den tilltalar förmodligen eller säkerligen de som är nyförälskade.

”#13” börjar glatt och slutar dystert. Sist ut är den lite tyngre och progressiva ”Rescue Me”, som gör mig nedstämd. Känslan blev en helt annan än när albumet startade. Tack vare Nics sångröst hålls dock allting flytande. Gotthard visar en vilja att experimentera. Här med ett mindre lyckat resultat än i den fångande ”Missteria”, som jag nämnde tidigare. Gillar man däremot allt vad psykedelisk sjuttiotalsrock heter, tycker jag att man absolut ska lyssna på den avslutande biten.

Alla involverade gör ett utomordentligt jobb. Till exempel ”No Time To Cry” är alltigenom ett mycket bra stycke, som dessutom innehåller fantastiskt gitarrhanterande av Leoni och Freddy Scherer. Mitt totala intryck av kommande plattan är att det verkligen låter Gotthard, så fansen lär inte bli besvikna. Angående följande turné utlovas oförglömliga klassiker, samt förstås bitar från nya verket ”#13”.

(English version)
You get into a nice frame of mind. Energetic joy delivered by skilled musicians and singer. Gotthard is hardrock in its very best mood. Except their first, all of their albums have reached number 1 on the Swiss album top list, making them one of the most successful bands ever in their home country. Of course, they are also well known and popular abroad, which more than two thousand concerts and over three million sold copies of these artists material proves. After “Silver” (2016) and their acoustic release “Defrosted 2” (2018), now comes studio album number thirteen. A number they playfully use not only as the name of the new item, but also the quantity of songs and the release date in March. Also, that day in April, when the first show on the new tour will be launched.

Right in the early nineties, the melodic metal band was founded by guitarist Leo Leoni and singer Steve Lee (1963 – 2010). The latter tragically passed away in a motorcycle accident. Around a year later, however, the members decided to move on and behind the microphone has since then Nic Maeder delivered with his pleasant voice. The group has taken its name from Sankt Gotthard, a mountain range in the Swiss Alps. Drummer Hena Habegger has taken time off from Gotthard. A much needed pause, to not miss being with his children as they grow up. Temporary replacement in the studio became a guy named Alex Motta, who therefore plays drums on the new production. Yesterday the announcement came, that their friend Flavio Mezzodi from Krokus will be the man behind the drums on stage, when it is time to play live during 2020.

“Bad News” starts everything and makes us wake up immediately. No introduction by instruments, instead Maeder cries out with full power, so that you for a moment sit upright like a stick in the chair. The best track on the record has a swinging guitarplaying with thick riffs. Steady, pumping drums drive the song in a wonderful tempo. A similar speed continues in “Every Time I Die”. The rhythm section with Alex on drums and bassist Marc Lynn gets an extra thumbs up.

We find interesting, tinkling tones and a wailing voice of a woman in “Missteria”. Here, classic hardrock meets the fairy tales from far east, or in other words rock and oriental music is blended. A slightly brilliant composition with many different elements, which are tied together into a wholeness in an excellent way. Francis Rossi (Status Quo) has contributed as an extra songwriter. If there is any song that gets stuck in your head, this is the one.

Both filled with expectation and at the same time critical, I wondered if they would be able to make a good cover on ABBA’s “S.O.S.”, which is known to most people around the world. Yes, it is actually a splendid work, which gets better and better every time I listen. The rocksound that has been added the original version is very cool and nicely done. Here is a fine echo on the singer’s voice at the end of the sentences. What I am particularly fond of is the last guitar tones that seem to bounce away, almost like emergency signals, before this tune fades out into silence. That is an effective detail.

Besides the first and awesome song, also “Marry You” was created together with Eric Bazilian (The Hooters). I think it might be a little too sugar-sweet, but it probably or surely appeals to those who newly fell in love.

“# 13” starts happily and ends with gloom. Last of all is “Rescue Me”, a bit heavier and progressive, which makes me deeply melancholy. The feeling became totally different from when the disc started. However, thanks to Nic’s voice, everything is kept floating. Gotthard shows the will to experiment. Here with a less successful result than in the catchy “Missteria”, which I mentioned earlier. On the other hand, if you like everything called psychedelic seventies rock, I think you should definitely listen to the closing part.

Everyone involved does a very good job. For example, “No Time To Cry” is a great piece straight through, which also contains fantastic guitar handling by Leoni and Freddy Scherer. My overall impression of the upcoming album is that it really sounds Gotthard, so the fans will not be disappointed. Regarding the following tour, unforgettable classics are promised, and of course pieces from the new work “# 13”.

Band: Gotthard
Titel: #13
Genre: Melodiös Hårdrock
Skivbolag: Nuclear Blast
Antal låtar: 13
Speltid:  51:20
Releasedatum: 2020-03-13
Bästa spår: Bad News, No Time To Cry, Every Time I Die, Missteria.
Betyg: 4/5

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Anna Karlsson

Anna Karlsson

Skribent/Fotograf
RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter