Artist: Stallion Four
Titel: Rough Times
Genre: Klassisk hårdrock
Skivbolag: Pure Rock Records
Releasedatum: 2012-08-10
Betyg: 8,5/10
Var tog den klassiska hårdrocken vägen? Var är de smutsproducerade, opolerade, råa gitarrslingorna? De bombastiska trummorna? Oroa dig inte. Efter att den svenska vågen med klassisk hårdrock slagit ut med hjälp av band som Bullet och Bonafide kommer nu Stallion Four. Den klassiska hårdrocken lever och mår bra även i Uppsala där Stallion Four är hemmahörande.
Med inledande Run and Hide brilljerar låtskrivarna genom att visa hur enkel lyrik kan ge de mest lyckade refränger och med underbar Angry Anderson-åska visar sångaren Björn Fors att hans röst är helt rätt för denna typ av musik. Med Madness kommer albumets starkaste låt, introt är riktigt svettigt och det är här du också finner mer exempel på det medvetna låtskrivandet. Flashbacken går till Nicko McBrains trumintro på Where Eagles Dare. Grattis Markus Miljand, du är i ett fint sällskap av trummisar som faktiskt kan låta musikaliska. Det dominerande rostiga gitarrljudet tillsammans med en medveten enkelhet i refrängen gör Running Too Hot till en låt som definerar bandets sound. Gitarrerna i The Train är inledningsvis perfekt osynkroniserade, tillräckligt för att höra skillnad i gitarrspelarnas teknik. När det väl är dags för gitarrsolo lägger sig den rostiga kompgitarren i bakgrunden och låtstrukturen är över huvudtaget väldigt imponerande. I avslutande Heart of Rage visar Fors upp en förmåga att ändra röstläge och framstå som en helt annan sångare, från rå Rose Tattoo-sångare till len predikarvokalist.
Med hjälp av välskrivna låtar vinner debutalbumet Rough Times orginalitet på ett lite tyngre producerat sound än banden som nämdes i inledningen. Att ragga med Guns N Roses är aldrig fel, att syssla med lite AC/DC-flörtande funkar också. På samma sätt som Cinderella vann kredibilitet på på ett bluesinfluerat låtskrivande, för att sedan charma med pudellooken vinner Stallion Four musikaliska poäng på att i första hand fokusera på välskrivna låtar, för att sedan charma med olika influenser. Om Björn Fors, Peter Druck, Markus Berg, Gustav Ljung och Matte Modin lyckas fixa ett bra liverykte återstår att se, men på debutskivan finns alla komponenter som behövs för att bandet ska lyckas bygga upp en hygglig livepublik som hänger med i varenda smittsamma refräng.
Bästa låt: Madness
