Marko Hietala är för de flesta, mig inkluderad, mest känd från det finska metalbandet Nightwish. Han är nu albumaktuell med sitt första soloalbum Pyre Of The Black Heart. Albumet släpptes 24 januari via Nuclear Blast Records och är egentligen ett redan befintligt album som återgetts i ny skrud. Albumet är en engelsk version av verket Mustan sydämen rovio som släpptes 24 maj 2019. Ackompanjerar gör musikerna Anssi Nykänen (trummor), Tuomas Wäinölä (gitarr) och Vili Ollila (keyboard). Marko själv står för sång- och basbiten.
Pyre Of The Black Heart innehåller 10 låtar och drar igång med Stones, som redan när den släpptes som singel gjorde ett blytungt avtryck. Stones är en av de tyngre, mer rättframma låtarna på albumet. I övrigt är det en experimentell, symfonisk och rentav progressiv stämning på albumet, med inslag av folkrockiga influenser. Dessa folkrock-influenser tycker jag är det allra bästa med albumet. Det ger skivan en gåtfullhet och tillåter det progressiva med sina främmande inslag att bli en del av den mystiken.
Efter Stones följer The Voice of My Father, som även den har släppts i förväg som singel. Marko har förutom en imponerande vidd på rösten fullständig kontroll över hur han sjunger, oavsett höga eller dova tongångar. Rösten är den punkt som alltid känns stabil i det experimentella ljudlandskapet.
Star, Sand and Shadow är den tydliga avstampen in i det experimentella, men det elektroniska introt förbryllar mig snarare än förtrollar. Ett annat exempel där det kanske leks lite för mycket med ljud är i I Am The Way. Det börjar som en klassisk ”vid pianot-ballad”, men sedan kastas det in störande skrammel och beats.
Mixen mellan lugna och energiska låtar känns balanserad, det är sällan ett spår är helt och hållet hårt eller mjukt. Detta undantaget spåret Runner of The Railways, som har energi så det räcker och blir över. Den piratrockiga andan känns lite Alestorm, en parallell som jag aldrig trodde att jag skulle dra till Markos musik.
Albumet känns bitvis lite för experimentellt för min smak, samtidigt är ju det grejen med att göra en soloskiva, att få göra något helt annat. Kanske blir mitt intryck ett annat efter att skivan har fått snurra några extra varv.
Betyget på Pyre Of The Black Heart blir starka 3/5.
