Bombus’ fjärde studioalbum Vulture Culture släpptes i fredags och har sedan releasen fått dåna upprepade gånger i mina högtalare och hörlurar. Detta beror inte enbart på att jag bestämt mig för att recensera albumet sedan innan, utan även för att den är helt förförisk. Vulture Culture öppnar dörrar till en mörk, distad men melodisk värld där förstaspåret A Ladder – Not A Shovel är en krok som heter duga trots sin underliga titel. Jag luras först till att tro att spåret är helt instrumentalt och bra nog som det är tills Fredrik Berglunds röst bryter igenom utan förvarning och gör det hela ännu bättre. Sången är eldig och levererar stundom riktigt snärtiga textrader som sätter sig som citat på hjärnan. Tyvärr är det inte alla gånger man kan urskilja orden, jag är en lyssnare som gärna vill hänga med i lyriken, men för att vara helt sanningsenlig så är det inte alla gånger det som hindrar mig från att höra så noga. Ofta så stjäl det instrumentala arrangemanget, dessa medryckande trumtakter, svulstiga basgångar och blixtrande riff och harmonier precis all min uppmärksamhet. Vilken uppvisning! Låtarna går från klarhet till klarhet. Ordningen på låtarna, materialet – allt känns urstarkt. Sedan är det ju såklart så, och det vet Bombuslyssnare sedan tidigare, att bandet inte gör annat än något som håller hög klass.
Om jag ska handplocka en favorit så måste det bli blytunga Mama, som redan när den släpptes som singel trollband mig. (You Are All Just) Human Beings är också en fin låt av den mer lättuggade sorten, med ett ryggradsriff som blir låtens signatur. Titelspåret är också en pärla även om den känns som den mörkaste utav alla. En låt som hör hemma bortanför gatlyktors sken och välmenande omgivningar.
Är inte dessa lovord anledning nog till att lyssna på Bombus nya – synd för er. You’re missing out, big time!
Vulture Culture får starka 4/5 i betyg och kommer (spoiler) hitta sig en plats på min årsbästalista.
