Helt ärligt, så betydde Slipknot inte ett skit för mig innan de släppte “All Hope Is Gone”. Då förälskade jag mig i kanonlåtar som “Psychosocial” och “Sulfur”. Det var även den skivan som ledde mig till att upptäcka Five Finger Death Punch några år senare. Så betydelsen av denna platta kan inte understrykas nog mycket!
Hur jag än har försökt att uppskatta Slipknot från starten så att säga, så kan jag på sin höjd tycka att bandet tidigare plattor är ok. Däremot så älskade jag “5: The Gray Chapter”, även om den var avsevärt hårdare och klart mer svårlyssnat än “All Hope Is Gone”. Nya “We Are Not Your Kind” spinner vidare på senaste skivan, men har fått en aning mer polerad ytfinish. Så ska man vara lite förenklad i sitt synsätt, så kan man säga att man får man ett album som är en mix av de två tidigare plattorna och det är fint som snus det!
Man tar dessutom låtarna till musikaliska ytterligheter och det gillar jag. När det är lugnt, så är det nästan så att man somnar av avslappning och när det är galet, så är det hysterisk. Man vet aldrig vad man kommer att få, så albumet blir aldrig förutsägbart och tråkigt på något sätt. Corey Taylor är dessutom en väldigt mångsidig sångare, som kan göra lite som han vill och det gör ju sitt för helheten. Finns det någon svaghet då? Nej, jag tycker inte det. Då är femman given? Nej kanske inte, men det är allra minst en helgjuten fyra i min bok. Det är vid sådana här tillfällen som de här “förhatliga” halvorna hade varit bra att få använda. Spelar roll, Slipknot visar var skåpet ska stå och kommer definitivt att hamna min årsbästalista, så det så!
