Bluesrock är inte fy skam, om det görs på “rätt” sätt. Rätt sätt för mig är bland annat Bad Company´s plattor med Brian Howe och Blackfoot´s alla album. När det gäller lite modernare band så skulle jag säga att The Quill gör det riktigt bra. The Striders inte alltför långtifrån nyss nämnda band stilmässigt, även om det finns en och annan sak att slipa på. Det rör sig således om en “oslipad” diamant, som har chansen att växa till något riktigt bra om den får mogna lite. Nu är plattan inspelad under 2018, så man kan nog ha hunnit en liten bit på vägen redan. Det finns egentligen inget som faller utanför ramarna på “Out Of The Blues”, det fattas bara några procent här och där. Man kan förbättra en hel del, fast man är ändå såpass klar med soundet och låtarna, att det är trevligt att lyssna på plattan. Sången signerad av Victor är också bra, men även den kan förbättras och precis som med vilken kroppsdel som helst, så är träning det bästa sättet. Så jag hoppas att The Striders kommer ut på vägarna och får lira så mycket som möjligt, för deras musik borde passa utmärkt på scenen!
Jag kan väl tycka att åtta låtar på skivan är aningen i underkant, men det är ju inte mängden, utan kvaliteten som är viktigast. Det hade ju till exempel känts helt meninglöst om lagt till två stycken spår till och de hade varit mediokra. Nu har jag LP-versionen och recenserar ifrån, men jag såg precis att plattan innehåller 10st spår på Spotify. “Bag Of Bones” och “Rock N`Roll Star” heter extralåtarna och de var definitivt inte mediokra. Man kanske skulle ha haft lite mer upptempo på platta för att det skulle ha varit riktigt optimalt. Fast jag gillar livekänslan i själva inspelningen, som är allt annat än modern och “tok-komprimerad”. Bluesrock ska låta lite skitigt och oproducerat helt enkelt!
