Eclipse behöver ingen närmare presentation då de sedan ett antal år tillsammans med H.E.A.T och Art Nation upprätthåller en position som ett favoritband hos melodic rock fans både i Sverige och internationellt. Bandet har turnerat världen över och öppnat för legendarer som Aerosmith och Scorpions samt tävlat i melodifestivalen 2016 med ”Runaways”. Det har nu blivit dags att följa upp omtyckta ”Monumentum” (2017), albumet låg som bäst topp 20 placerad på svenska albumlistan.
”Paradigm” inleds med ”Viva La Victoria”, ett styrkeprov som heter duga. Från det att visselpipan ljuder i låtens inledning är det full fart framåt med klassiska Eclipse ingredienser som ett folkmusikdoftande riff, epoxyklister-refräng och ett jävla ös. Videon är regisserad av välmeriterade Patric Ullaeus (Europe, Arch Enemy, In Flames m fl). Undertecknad skymtar förbi som statist i videon som är inspelad i gamla Papyrus pappersbruks rivningslokaler i Mölndal strax utanför Göteborg.
”Mary Leigh” är en catchig pang-på-rödbetan dänga med mycket Ace Frehley känsla i gitarrerna. De patenterat Mårtenssonska melodierna sitter som en smäck. ”United” är ytterligare ett slagkraftigt nummer med akustiska gitarrer som grund. Här finns en typisk Eclipse refräng och ”Lady In Black” (Uriah Heep) vibbar i låtens inledning. Också ”When The Winter Ends” är ett högklassigt nummer. Det börjar finstämt för att successivt växa till ett gitarrstint crescendo mot slutet där Magnus Henriksson får visa vilken oerhört kompetent sologitarrist han är. Även ”Delirious” passerar godkänt främst tack vare Henrikssons briljans.
”Paradigm” berör annars som mest i de tyngre, episka och vemodiga spåren. Dit hör ”38 or 44”, en krigshymn som griper tag i hjärtat. En snygg detalj är de dystra bastoner som spelar ”Den blomstertid nu kommer” i avslutningen av detta sorgsna epos. ”The Masquerade” är tung, storslagen och det närmaste Eclipse någonsin kommit Sabaton. Erik gör en av sina bästa sånginsatser någonsin här vilket lyfter låten och gör den till en av Eclipse bästa låtar. Avslutande ”Take Me Home” går i tretakt och har den typen av tidlösa melodislingor som för tankarna till ”Auld Lang Syne” (Robert Burns/William shield), ”Amazing Grace” (John Newton) och ”En Kungens Man (Maria Går på Vägen)” (Björn Afzelius). Det är både vackert, vemodigt och värdigt. Låtar som finstämda ”Shelter Me”, ”Blood Wants Blood” och ”Never Gonna Be Like You” är finfina kompositioner, men hänför inte riktigt på samma sätt som övriga spår.
Att ett Eclipse album är synonymt med förstklassig kvalitet i både låthantverk, framförande och produktion vet vi sedan gammalt. Därför blir det både ett litet helvete och samtidigt ett sant nöje som recensent och fan att kritiskt granska och analysera. Samtliga tidigare skivor har ju en brutalt hög lägstanivå. Denna gången har Mårtensson o co ansträngt sig för att ge oss något som är ett litet snäpp annorlunda. Skillnaden ligger främst i låtarnas dynamik och till viss del även i arrangemang där det skiftar något mer än tidigare. Melodierna får tillfälle att ta plats och blomma ut i lite större utsträckning då det inte alltid är fullt ställ på samtliga instrument. Det handlar inte bara om att köra över lyssnaren med råmangelös utan är en smula mer återhållsamt och ”snällare”, men blir aldrig någonsin mjäkigt. Såväl energinivå som tyngd och pondus bibehålls genom hela albumet. Mårtenssons sånginsatser är som alltid i världsklass, dock med ett mindre tydligt ”Coverdale 1987 komplex” än tidigare. Sammantaget är ”Paradigm” ännu ett mycket starkt album som definitivt förtjänar sin plats bredvid fantastiska ”Monumentum”.