Så var det dags igen. Steel Panther har släppt ny 80-talsosande hårspraysrock med överdrivna doser svordomar och snuskig humor. Temat går, i vanlig ordning, efter rockens tre budord – sex, droger och rock n’ roll. Frågan är bara hur länge det här konceptet håller. Om ni ställt er själva samma fråga och läser den här recensionen för att se om det finns medhåll så har ni kommit rätt. Jag ställde mig själv frågan för första gången i och med släppet av livealbumet Live From Lexxi’s Mom’s Garage. Den är ändå helt okej, men därefter har intresset dalat kraftigt från mitt håll. Heavy Metal Rules blir ändå bandets femte studioalbum (och sjätte album i diskografin om man räknar med livealbumet).
Albumet inleder med Zebraman, ett för Steel Panther ovanligt öppningsspår då det inte är en låt utan vad som låter som en tonårsgrabb som i en monolog hyllar den klassiska rocken och förkastar allt annat. Tonårsgrabben symboliserar Steel Panthers målgrupp och det känns därför passande att inleda med grabbens brandtal när man sen får höra snart medelålders män sjunga om att bo hemma, ta droger och ligga med brudar. Första låten ut är den faktiskt medryckande All I Wanna Do Is Fuck (Myself Tonight) som kan vara plattans bästa spår, och en av få låtar som man faktiskt tycker är humoristisk. En annan medryckande låt är Fuck Everybody, en låt som uttrycker förakt mot samtida människors i-landsproblem och beteenden. Efter All I Wanna Do Is Fuck (Myself Tonight) följer Let’s Get High Tonight, en låt som handlar om vad som händer när hemmet blir FF. I Always Gonna Be A Hoe är kärleksobjektet ingen madonna precis.
En handfull låtar som till exempel titelspåret Heavy Metal Rules är rentav olyssningsbara. Faktum är att jag tycker att I Ain’t Buying What You’re Selling är den enda hållbara låten på sista halvan av albumet. Det hjälper inte ens att bandet har en skicklig gitarrist i Satchel. Steel Panther fortsätter att dra samma skämt som alltid utan att förstå att lyssnarna börjar ledsna, eller så har jag helt enkelt blivit för gammal för den här typen av koncept. Det till trots kan jag utan skam erkänna att jag tycker att Feel The Steel, Balls Out och All You Can Eat är bra plattor. Heavy Metal Rules är däremot förutsägbar och inte särskilt givande. Man har mer att se fram emot i Steel Panthers liveframträdanden som fortfarande är underhållande. Med det sagt; ska jag lyssna på Steel Panther lägger jag hellre undan Heavy Metal Rules och dess två föregångare och går tillbaka i diskografin. Jag ger albumet knappa 2/5 i betyg.
