Samla ihop progressiv rock, folkmusik, deltablues, country, bluegrass, samt psykedelisk musik och ut kommer bandet Rag-And-Bone. Gruppen bildades 2005 av sångaren och låtskrivaren Mats Nilsson, då först som ett akustiskt soloprojekt. Två år senare spelades det självbetitlade debutalbumet in, i Pontus Snibbs (Bonafide) portabla studio Admiral Street Recordings i Malmö. 2010 gjordes även uppföljaren ”Novice Pioneer” där, med gästartister som till exempel Dan Baird (Georgia Satellites), Guy Griffin (The Quireboys), Jalle Lorentsson (Wilmer X) och precis nämnda Pontus Snibb.
Under de första åren växte Rag-And-Bone så småningom till en undergroundsuccé och är idag en etablerad liveakt.
För fyra år sedan firade gruppen 10-årsjubileum med att släppa tredje albumet ”Everything Can Be Burnt But The Truth”, inspelad av Mathias Engdahl i Cuckoo’s Nest Recordings i Malmö. Nu är det dags för de fyra svenskarnas fjärde skiva; ”How Long Is The Dark?”, som även det har Engdahl vid rodret i samma studio.
Vad som gör det hela spännande eller annorlunda är användandet av musikinstrument vi inte är vana vid inom rockmusiken. Förutom mandolin och de vanligare instrumenten saxofon samt basfiol, måste jag nämna theremin. Det är ett av de första elektroniska speldonen, som uppfanns redan 1919. Man rör händerna i luften vid två antenner, varav den ena styr tonhöjden och den andra volymen. Ljudet är vanligt förekommande i science fiction och skräckfilmer. Bland annat Jean Michel Jarre, Jimmy Page och Portishead är artister som någon gång tidigare har spelat på det här ”kusliga instrumentet”.
Omslaget ger mig känslan av höst och jag vill krypa upp i soffhörnet med en mugg té. Namnet passar också bra in på den mörkare årstiden. Själva titellåten ”How Long Is The Dark?” återspeglar däremot inte alls det första intrycket. Istället är det en ganska glad melodi, med en stark känsla av The Beatles, som på ett oskyldigt och sorglöst sätt avslutar albumet. Kanske kan det ge oss tanken att i de dystraste stunder får vi inte ge upp. Hoppet finns alltid om att det ska bli bättre.
En sång som i mitt tycke höjer sig över de andra är den underbara ”A Company Of One”. Det är en fantastisk komposition, med vaggande takt, stark refräng och en text som griper tag och många känner igen sig i. Pricken över i är gitarrsolot, som får mig att sväva iväg inombords.
Poesi och filosofiska tankar kanske låter flummigt för en del, men orden vi hör på alla spår låter genomtänkta och är inte bara där som utfyllnad.
Den här produktionen har många nivåer. ”First Man Up” inleder starkt med glidande toner på gitarr och Nilssons härliga röst.
”And Then” med kontrabas och stundtals jazztoner passerade först som radiomusik i bakgrunden, men har växt och blivit bättre.
Gillar man 70-tal och flöjt ska man lyssna på ”Pangea”. Det blir livligt och kan ses som en annorlunda krydda. Tyvärr blir det lite för utflippat och sångarens annars fantastiska röst håller inte riktigt här.
Psykedeliska toner hör vi i den tungsinta ”Death, Is That You? (Part 1 & 2)”. Inte speciellt upplyftande tänker ni nu, men låt er inte avskräckas. Det här åtta minuter långa verket är otroligt bra, snudd på brilliant. Progressivt så det förslår och man undrar intresserat vart det hela ska ta vägen. I låtens andra del livar ett coolt gitarrspelande upp oss, förstärkt av intensiva och fylliga bastoner.
Är då det här en CD jag kommer att plocka fram och lyssna på ofta? Nej, men kanske ibland när höstmörkret omsluter mig och rätt sinnesstämning infinner sig.
Avslutningsvis vill jag nämna ”The Last”. En trevlig bit med vibbar av countryblues, där David Svedberg frambringar en skön rytm från trummorna, tillsammans med Lars Magnusson på kontrabas. I nysläppta videon finner vi förstås även Mats, frontmannen med den förträffliga sångrösten och akustisk gitarr. Här skymtas även mandolinen, som hanteras av Pelle Johansson. Den här mannen spelar för övrigt elgitarr, lap steel och saxofon. Elbasen sköts av Magnusson och mannen bakom mikrofonen behärskar konsten att frambringa ljud från en theremin, vilket vi dock inte ser här.
