ALLA NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Yngwie Malmsteen – Spellbound (7.0)

26 Shares

yngwie-spellbound-cd-2012

Band: Yngwie Malmsteen
Titel: Spellbound
Genre: Neoklassisk hårdrock/shred
Skivbolag: Rising Force Records
Producent: Yngwie Malmsteen
Releasedatum: 2012-12-05
Betyg: 7/10

Första gången jag hörde YNGWIE MALMSTEEN var i hårdrocksprogrammet “Rockbox” på P3. Detta var 1988 och låten som frälste mig var “Queen in love”. Jag har ända sedan dess älskat Yngwies gitarrspel och kompositioner. Just mellan åren 1988-99 tycker jag att han hade sin absoluta storhetstid. Den enda lilla plumpen skivmässigt var enligt mig “Fire and ice” som förvisso var bra, men ändå ganska blek i jämförelse med mästerverk som “Odyssey”, “Eclipse” och “Magnum Opus”. De senaste 12 åren har dock varit en berg-och-dalbana, där han blandat ganska rejält i kvalité både när det gäller låtmaterial och rent produktionsmässigt. Senast han glänste ordentligt var på “Unleash the fury”. Missförstå mig rätt, även när Yngwie är “dålig” är han bättre än de flesta.



Nu är hans nya platta “Spellbound” äntligen här. Hur efterlängtad den är ska jag alldeles strax tala om. Denna gång har herr Malmsteen valt att göra precis allt själv. Något som ibland kan gå riktigt bra, men andra gånger inte vara så lyckat för att uttrycka mig milt.

Valet att ha hela tio stycken instrumentala låtar på plattan kan jag tycka vara en aning djärvt.
Att sedan själv stå för sången på resterande tre låtarna är ännu djärvare, snudd på dumdristigt. Nu när vi ändå kom in på sången, så måste jag säga att den funkar väldigt olika. På den sköna blueslåten “Let sleeping dog lie” funkar den riktigt bra och på det melodiösa metalspåret “Poisoned mind” tycker jag också att sången får klart godkänt. Men på tunga “Repent” retar jag mig däremot på Yngwies stämma hela låten genom. Det låter inte alls kul, det är stönigt och…nä, jag gillar det verkligen inte. Däremot är låten som sådan faktiskt bra, så det är ett väldigt tudelat intryck jag får.

En sak som varit mer eller mindre uppenbar under de senaste fyra åren, är att Yngwie fått allt svårare att skriva högkvalitativa låtar. Bristen ligger helt klart där och kan inte kompenseras med att han ständigt försöker överträffa sig själv instrumentalt. Rent produktionsmässigt tycker jag däremot att han rattar in ljudet bättre och bättre. Men bättre ljud och galet gitarrspel räcker ju av förklariga skäl inte till för att komma upp i normal Yngwie-standard. Det måste till mycket bättre låtar också!
Framförallt saknar jag riktigt minnesvärda, slagkraftiga riff. De ska ju vara ryggraden i en fullvärdig låt av klass, så är det bara.

Att Malmsteen skulle behöva träffa en sångare/medmusikant som inspirerar och pushar honom under hela den kreativa processen ser jag som en nödvändighet, ett måste helt enkelt. För trots att jag ger denna platta en mycket svag sjua, så börjar det neoklassiska slagskeppet sakta men säkert få slagsida och fortsätter denna degenering ett par plattor till, så blir det nog till att lyssna på hans äldre skivor och vara nostalgisk istället (tyvärr).

Just nu så känns nästan den bluesiga sidan mest kul. Det vore kanske inte så dumt om Yngwie gjorde en “Gary” och helt sonika släppte en regelrätt bluesplatta i framtiden. De instrumentala spåren är givetvis bra, men de är inte ens i närheten av låtar som “Trilogy suite” eller “Krakatau”. De är definitivt inga nya “Black star” eller “Far beyond the sun” heller, för den delen.

Bäst är den avslutande och tillika lugna/stämningsfulla “Requiem for the lost” som låter klassisk Yngwie och den nio minuter långa “Majestic 12 suite 1, 2 & 3” går heller inte av för hackor.

Nästa år fyller ju Yngwies mest populära platta “Odyssey” 25 år. Det vore inte helt fel med en tvåa, det vill säga en ny platta tillsammans med Joe Lynn Turner. Jag vet ju att Yngwie själv inte gillar “Odyssey” så mycket. Men att göra en lite skitigare, bluesigare version av den skulle passa som hand i handske och ligga helt rätt i tiden. För att inte tala om att den skulle tillfredställa mitt ständigt hungrande Yngwie-beroende också!

Bästa låt: Requim for the lost

01. Spellbound
02. High compression figure
03. Let sleeping dog lie
04. Repent
05. Majestic suite 1, 2 & 3
06. Electric duet
07. Nasca lines
08. Poisoned mind
09. God of war
10. Iron blues
11. Turbo Amadeus
12. From a thousand cuts
13. Requiem for the lost

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

26 Shares

Relaterade artiklar

Inga inlägg hittades.
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter