Band: Jeff Lynne
Titel: Long Wave
Genre: Rock
Skivbolag: Frontiers Records
Producent: Jeff Lynne
Releasedatum: 2012-10-05
Betyg: 8/10
Det var en mycket stor procentandel av den musik som strömmade ut från mitt ungdomsrum som på ett eller annat sätt hade en koppling till Jeff Lynne. Naturligtvis lyssnade jag mycket på ELO, men även på musik han skrivit för andra (t.ex Xanadu) och på musik han producerat åt andra (Roy Orbinson, George Harrison m.fl). Några år senare kom hans soloalbum “Armchair Theatre”, ett album jag spelade tills det nästan var utnött. Med åren blev det glesare och glesare mellan mina musikaliska möten med Jeff Lynne, framför allt eftersom jag saknade nytt material med honom själv. Därför blev jag sprudlande glad när jag upptäcke att Jeff Lynne äntligen släpper nytt, inte mindre än två album har han släppt under hösten. Dessvärre innehåller inget av dessa album särskilt mycket nytt.
Det ena av Jeff Lynnes nya album,” Long Wave”, innehåller ingen nyskriven musik alls. Tvärtom så är det rejält gamla låtar man möts av på albumet, klassiska mästerverk som förnyats med en “Jeff Lynniga” prägel. Nu kanske några av er undrar varför han väljer att göra ett sådant här album. Varför gör han covers på gamla dammiga musikstycken, istället för att skapa ny och fräsch musik?
Förklaringen finns i albumets titel, “Long Wave”, som betyder långvåg. Med denna titel vill Jeff Lynne markera att den musik han valt att ta med på albumet är sådant som spelades på radion under hans uppväxttid. Det var ju det han hörde på radion som väckte hans musikintresse, och den musiken har naturligtvis satt sina avtryck i hans karriär som musiker och producent. Därför vill han nu hylla sin barndoms musik genom att släppa sin egen version av ett litet urval evergreens. Och hans egen version är det i allra högsta grad, Jeff Lynne har gjort precis allt själv (Lead vocals, background vocals, lead guitar, rhythm guitar, piano, bass, drums, keyboards, vibes)! Den “Jeff Lynniga” prägeln jag inledningsvis nämnde innebär genomtänkta arrangemang kännetecknade av mycket musikalitet och känsla. Naturligtvis återfinner man även rösten – omisskänneligt mjuk och släpig.
Jag kan inte annat än att älska det här albumet, det är helt enkelt förtjusande. Jeff Lynne gör sina egna kärleksfulla tolkningar av ett knippe gamla kända melodier, och lyssnar man uppmärksamt kommer man dessutom att upptäcka att han här och där lyckats smyga in en och annan egen textrad. När man lyssnar på albumet drabbas man av en alldeles synnerlig “må bra”-känsla, det goda humöret går inte att hejda.
Det enda orosmolnet på himlen skulle vara en viss risk för att man kan tröttna på albumet om man spelar det för många gånger. Musiken är ju trots allt inte ny – den har redan hörts i många andra versioner. Därför måste man vara rädd om den här ädelstenen, och den bör likt ett vackert smycke förvaras säkert och bara plockas fram vid speciella tillfällen. Det här albumet vill jag aldrig tröttna på!
Bästa låt: Mercy, Mercy och At Last
