Hatare kommer alltid att hata, oavsett om det finns någon anledning eller inte. Yngwie Malmsteen väcker precis som fotbollens Zlatan upp stora känslor. Mycket tror jag faktiskt härrör från avundsjuka, vi har helt enkelt svårt att hantera folk som lyckas och som inte är sena av visa sin belåtenhet med sig själva.
Har man dock en kärleksrelation till någon eller något, då kan det istället vara svårt att hålla sig objektiv och faktiskt se de brister som finns. Jag vill påstå att jag ramlade i den fällan när det gäller just Yngwie Malmsteen. Jag vill således göra en avbön för min recension av “Spellbound”. Plattan har sina stunder, men produktion suger, låtarna är mediokra och sången är inte alls bra den heller. Skulle i dagens läge med lite välvilja ge den en svag 2:a av fem möjliga. Nu kanske ni undrar vad jag tyckte om “World On Fire”? Ja, den är bättre på de flesta punkter, men mer än godkänt får den definitivt inte.
Ska jag vara ärlig och det ska man ju vara, så hade jag nästan gett upp hoppet. Yngwie kändes mer och mer som en föredetting, som nöjde sig med “mindre”. Det stämmer dåligt med hans egen devis: More is more eller hur? Men skam den som ger sig, det har hänt en hel del positiva saker på nya “Blue Lightning”. Visst Yngwie blir aldrig en sångare av rang, men rösten har blivit bättre och passar denna hemsnickrade version av blues hyfsat bra. Faktiskt så pass bra, att jag inte tycker det gör något att Yngwie sjunger och bara det är ett stort framsteg. För övrigt känns det nya albumet väldigt lekfullt och produktionen är riktigt vass för att vara en “Malmsteenproduktion”. Det finns säkert de som tycker att Yngwie har slaktat de 8st coverspåren, men jag är av helt motsatt åsikt: De flesta låtarna kommer verkligen till liv och jag är glad att de är gjorda som de är. Visst några låtar har väl tendens att innehålla lite väl mycket solon, men jag gillar i och för sig gitarrsolon. Att beskylla Malmsteen för gitarronani känns dessutom lite malplacerat, eftersom det är hans signum och att säga att karln saknar känsla är som att blåljuga i kyrkan. Av de fyra egenkomponerade låtarna så är “1911 Strut” och “Peace, Please” riktigt trevliga bekantskaper. Även “Sun Up, Top Down” börjar växa efter några genomlyssningar. Det samma lär väl även hända med titelspåret, även om jag i nuläget hävdar att det är skivans svagaste spår.
Jag hoppas faktiskt att Yngwie gräver djupare i bluesmyllan och gör en mer renodlad bluesplatta nästa gång. Helst en skitig och tung variant, då vore jag överlycklig. Ska han däremot göra en neoklassisk platta, så vill jag helst att han anlitar en grym sångare för det jobbet. Frågar han snällt, så finns det nog en och annan som vill ha det “giget”.
