Engelska Cats in Space må vara relativt okända för den breda massan i Sverige. I Storbritannien har man emellertid redan hunnit med att förbanda Alice Cooper och Whitesnake, supporta på arenaturnéer med legendariska giganter som Deep Purple, Europe, Status Quo, och Thunder, samt öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie i självaste Hyde Park! Sammantaget har detta inneburit en alltjämt växande publik och lyriska recensioner i brittisk rockmedia, bl a blev Cats in space framröstade som ett av 2017 års bästa band i anrika ”Planet Rock album review”. Båda de föregående studioalbumen ”Too Many Gods’ (2015) och ”Scarecrow” (2017) nådde också top 30 på engelska albumlistan. Förra året släpptes liveplattan ”Cats Alive!” (2018) för att minska gapet mellan studioplattor, och nu är bandets efterlängtade tredje fullängdare här. Bandet säger själva att ”Daytrip to Narnia” är dubbelt så bra, dubbelt så episk och dubbelt så galen som deras två tidigare studioalbum sammanslagna! Onekligen både självsäkra och stora ord! Nu är emellertid Cats in Space inget ordinärt rockband på något sätt. Nej, det här är ett band som omfamnar allt det vi älskar med sjuttiotalet i form av klassiskt låthantverk, storslagna arrangemang och teatrala inslag. Dessutom visar de på de båda föregående albumen att de har den musikaliska erfarenheten och visdomen att förvalta detta arv på ett synnerligen snillrikt och kärleksfullt sätt.
Medlemmarna är alla veteraner i musikbranchen som har arbetat lite ”under the radar”. Greg Hart (gitarr) känner en del AOR konnässörer t ex igen från band som If only och Moritz. Greg har också bl a medverkat som sångare och låtskrivare i legendariska AISA (albumet Aqua, 1992), samt samarbetat med Mike Oldfield. Steevi Bacon (trummor) har tidigare spelat med gitarrlegenden Robin Trower och Dean Howard (gitarr) har en lång historia som verksam musiker hos bl a T’Pau, Ian Gillan, Bad Company, Airrace och Toby Jepson (Little Angels). Bandet kompletteras av Paul Manzi (sång), Andy Stewart (keyboards) samt Jeff Brown (bas). Dessutom bör nämnas att Mick Wilson från legendariska 10CC fungerar lite som bandets sjunde medlem och allt-i-allo. Tillsammans med Greg är han också Cats in Space huvudsakliga låtskrivare.
På ”Daytrip to Narnia” berättas två olika historier på samma skiva, en på varje sida av LP-skivan om man så vill. Inledande ”Narnia” sätter tonen för första halvan av albumet. Låten berättar om kändisskapets vedermödor med paparazzis och rövslickare och att det är skönt att undfly dessa till fantasivärlden ”Narnia” ett slag. Inledningsvis hör vi en vinande vind, knarrande fotsteg i snö, en dörr som slås igen och någon som lättad andas ut. Det hela är förstås en liten hommage till C.S. Lewis böcker om landet Narnia som hemsöks av evig vinter och som nås via en magisk klädkammare. Musiken som följer därefter låter lite som ett möte mellan Slade’s ”Coz i luv you” och The Turtles ”Happy together” toppat med en gnutta Queen samt en liten James Bond twist på slutet.
”She talks to much” blandar de excentriska delarna av 10CC och ELO på ett spännande sätt. ”Hologram man” är en rökare med lika delar sextio och sjuttiotalsdoft där Beatlesharmonier möter glammigt rock’n roll ös a la Sweet i kombination med ett Cheap trick influerat riff. ”Tragic alter ego” inleds med en riktigt snygg pianofigur. Låten drivs sedan av ett rytmiskt piano som tillsammans med Brian May ljudande gitarrer och utsökta körer gör detta spår till en väldigt välsmakande Queen pastish som minner om nämnda bands första plattor, framförallt ”Sheer heart attack”. Att körerna i sticket nästan låter lite som ”Strawberry fields forever” (Beatles) förhöjer ytterligare låtens genialitet!
”Silver and gold” är en nostalgiskt tillbakablickande historia om ungdomsåren och musiken på sjuttiotalet. Här får vi också lite Beach Boys feeling i körstämmorna. Första balladen ”Chasing diamonds” är oerhört vacker och påminner om John Miles i melodispråket. Fantastisk känslosam sångleverans av Paul Manzi, ett riktigt guldkorn! ”Unicorn” avslutar första halvan av albumet. Ett spår som har ett The Who influerat riff och en pampig refräng. Keyboardsoundet i sticket och efterföljande solo bär spår av Styx. Även här smyger sig ELO in i låtens avslutning med Sina ”oh la la, je ne sais quoi” körer. Det är oerhört snyggt och en av plattans solklara höjdpunkter!
Del två berättar historien om ”Johnny Rocket” i åtta sammanhängande delar där korta fanfaren i ”Space overture” bygger upp höga förväntningar. Till att börja med får vi följa med Johnny ut i rymden i ”Won’t get fooled again” (The Who) influerade ”Johnny Rocket”. Därefter blir det discorock i ”Thunder in the night” av det slag Rod Stewart och ELO kunde göra i slutet av sjuttiotalet med en stor portion ”I was made for loving you” (KISS) i komp och solo. I ”One small step” är vi tillbaka i sextiotalspopland med smäktande Beach Boys körer en masse. Det blir nästan lite barbershop känsla stundtals! ”Twilight” är på samma gång episk och laidback melankolisk mediumtempo där både låttitel och sound lånas av ELO. Ett riktigt snyggt spår med fantastisk sång, otroliga körer och fantastiskt pianospel mot slutet. Bara att buga och applådera! Finstämda ”Yesterday’s news” är eftertänksamt vacker med både mandolin och akustisk gitarr i ljudbilden och ”Gudfadern” (Ennio Morricone) vibbar. Avslutande ”Destination unknown” är lågmäld uptempo pop. Även den präglad av akustisk gitarr i komp, snygga körer och slingor. Avslutningen med strofer av Johnny Rocket och Thunder in the night är pricken över i.
Det här är klassisk brittisk rock när den är som absolut bäst! Här finns riviga gitarrer, stora multitrackade körstämmor, grandiosa pianon och enorma allsångsrefränger!
Låtar och produktion är av absolut toppklass med en stor, varm och naturlig ljudbild. Det finns mig veterligen inget annat band idag som på ett så unikt och genialiskt sätt kombinerar influenser såsom Queen, ELO, 10CC, Beatles, Cheap trick, Slade, Sweet, The Who, Styx, Beach Boys och John Miles som Cats in space!
Cats in Space behövs definitivt som motvikt till mycket av dagens fabricerade musik som stöps i samma form för att passa moderna rockradioformat.
Jag vågar redan nu säga att detta tveklöst är ett av 2019 års absolut bästa album! Är du ett Cats fan sedan innan och mot förmodan inte älskar ”Daytrip to Narnia” så har du antingen blivit döv eller så är du jävligt död! Det här är fullständigt magiskt brilliant, jag kan inte sluta lyssna! Det här är en skiva att älska och att återvända till igen och igen. Allt annat än toppbetyg är otänkbart!!
