Ibland måste man få inspirera sig själv. Att trampa i samma hjulspår kan tråka ut de flesta –
både upphovsmän och konsumenter.
Därför ser jag In Flames utveckling mot andra musikaliska uttryck (som kanske var som mest påtaglig under 2000-talet) mer som något välkommet än negativt. Trots att jag tycker att kritiken mot In Flames utveckling är obefogad är jag ändå alltid lika försiktigt förhoppningsfull när Göteborgsbandet aviserar om nytt material.
Förutom en uppdaterad bandkonstellation är mycket sig likt i jämförelse med deras senaste skivor. Anders Fridéns klagande och ångestridna sång sätter tonen tidigt och backas upp av melodiska tillika melankoliska gitarrslingor. En aning förutsägbart, kanske. Men Fridéns sång är mer känslofull än på många år och allt görs med en sådan finess som bara In Flames kan. Allra mest påtagligt är det under ”Call My Name” som framförs med en sådan intensitet att undertecknad kastade sig över repeatknappen i flera omgångar.
”I, The Mask” är helt klart en bra platta. Så länge du inte har suktat efter eller förväntat dig en ny ”Whoracle” (1997) är vi nog överens om den biten. Det är bara att inse att saker och ting utvecklas och att tiden inte går att vrida tillbaka. Betyget landar på en trea. Kanske det tråkigaste och mest intetsägande betyget. Men trean är stark.
Ändå inte illa för ett band som varit aktivt verksamma i snart 30 år.
