Mike Slamer är en av den melodiösa rockmusikens verkliga veteraner. Under sjuttio och åttiotalet gjorde han sig ett namn som gitarrist, låtskrivare och producent, först i City boy och senare i Streets tillsammans med Kansas sångaren Steve Walsh. Slamer har också varit en flitigt anlitad sessiongitarrist åt band som t. ex Warrant och Kix. Under senare år har vi hört honom i bl a Steelhouse Lane och Seventh Key. Sångaren Andrew Freeman är ett relativt nytt stjärnskott på hårdrockshimlen som en del känner till från bandet Last in Line. Förutom Dio låtar spelar de numera även originalmaterial.
De i mitt tycke starkaste låtarna är singelspåret ”Heartbeat away” som har plattans bästa tapetklisterrefräng. ”Another way to fly” har ett enkelt men annorlunda riff samt en riktigt snygg och lyftande refräng.”Drive away” är en snabb rökare som bjuder på dramatiskt ös med skön refräng. Hårdrocksvalsen ”Rise above it all” inleds med en svängig basgång följt av ett tungt gitarriff och flyhänta trummor. Med bra tryck i refrängen tillhör den en av plattans tyngsta stunder. Inledande uptempodängan ”We come alive” är heller inte oäven, rak, direkt och skönt melodiös. ”Push comes to shove” har också ett skönt driv.
”Falling in”, ”One more time” och ”Devils hand” är förvisso också snygga kompositioner, ”Unified” har sköna suggestiva refrängkörer och ”Justified” är både finstämd och melankolisk.
Dessa spår släpper dock aldrig sargen, bjuder inte på något ögonbrynshöjande och känns överlag rätt anonyma och slentrianmässiga.
För de som är inlyssnade på band som Steelhouse Lane och Streets är det här välkänt territorium. Karaktäristiska körer och keyboardljud samt naturligtvis Slamers smakfulla gitarrspel utgör, som alltid, de grundläggande ingredienserna. Som grädde på moset får vi Andrew Freemans skönt bluesiga och kraftfulla stämma. Det här är en platta med klanderfri produktion och snyggt sound. Låtarna håller genomgående hög klass, men känns stundtals rutinmässiga i sin komposition. Höjdpunkterna hade räckt till en riktigt stark EP, men bland elva spår finns det inte tillräckligt som sticker ut för att det ska lyfta till de riktiga höjderna. Kompetent och konventionellt men utan twist.
