ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Degial – Death’s Striking Wings (8.0)

3 Shares

degial cover1-480
Band: Degial
Titel: Death’s Striking Wings
Genre: Blackened Death Metal
Skivbolag: Sepulchral Voice Records
Producent: Fred Estby
Releasedatum: 2012-06-29
Betyg: 8/10

Som jag har proklamerat åtskilliga gånger tidigare här på Rocknytt så är Uppsala Sveriges utan tvekan oheligaste stad. Sataniska och mörka tongångar sprids över världen från Uppsala via band som Watain, In Solitude, Die Hard, Anguish och många fler. Degial är ännu ett band i raden av fantastiska extremmetalband från denna studentstad. Jag har följt Degial i ungefär två år nu, sedan releasen av den fantastiska Death And Darkness Buries All-EPn från 2010. Därför är deras fullängdsdebut en av de plattorna som jag har sett allra mest fram emot under hela året.


Trots att detta är Degials debutplatta så är det verkligen inte några orutinerade grabbar vi har att göra med. Nej, dessa herrar har kopplingar till stora och respekterade band som t ex Watain, Malign, Unpure, Die Hard, Repugnant, Procession, Invidious samt Shining, för att nämna några exempel. Att Degial består av ett gäng skickliga och rutinerade musiker märks verkligen, då det inte är tal om några osäkra premiärnerver eller liknande på Death’s Striking Wings – det är fullt ställ från första till sista sekund och det låter riktigt jävla bra. Efter att bara ha hört några sekunder och några få toner av den inledande låten Eye Of Burial Tempest så vet jag att Degial inte kommer göra mig besviken med denna debutplatta. Ljudet är helt fantastiskt för det första, det är en sådan rå och primal ljudbild samtidigt som den är klar och låter alla instrument komma fram. Men vem hade väntat sig något annat med Fred Estby (Dismember) som producent? Att plattan dessutom är inspelad i Nicke Anderssons (Entombed, The Hellacopters etc) Gutterview-studio gör ju inte saken sämre. Inblandning från dessa herrar borgar allt som oftast för kvalitet, så är också fallet med Death’s Striking Wings.

Degial spelar i grunden death metal. Det är köttigt och bröligt, precis som det ska vara när det gäller dödsmetall. Dock blandar man också in en del riktigt trevliga black metal-influenser. En hel del svepande riff, blast beat-partier som gör det omöjligt att inte trumma med fingrarna på närmaste bord eller liknande samt en allmän känsla av ohelighet, misantropi och ett starkt hat mot ljusets makter är de komponenter som får mig att känna härliga svartmetall-vibbar. Dock är det inte direkt så att Degial låter som klassiska, norska black metal-band, det är mer black metal från den första vågen som representeras i Uppsalabandets musik, tänk Venom och tidiga Sodom fast med lite mer svepande riff.

Sången från Hampus Eriksson är extremt djurisk och man kan nästan se framför sig hur han krälat upp ur underjorden bara en liten stund innan han la sången på Death’s Striking Wings, vilket ger en passande stämning till bandets musik som ju låter väldigt mycket som att den framförs av ett gäng odjur besatta av Satan som dessutom tillbringat ett par år i ett träsk någonstans i någon mörk och bortglömd håla i helvetets djupaste mörker.

Det som drar ner betyget en aning är att det ibland blir lite för mycket av samma sak. Det är hetsigt riffande och ett väldigt bankande på framförallt pukor och ridecymbal under i princip varje låt, den enda låten som bryter av lite är titelspåret som är ett nästan åtta minuter långt och episkt stycke där självaste Set Teitan (Unanimated, Watain, Dissection etc) gästar på gitarr. Övriga låtar följer ett tämligen likartat mönster som går ut på att det körs på i 110 km/h i ungefär 4 minuter vilket gör att plattan klockar in på 35 minuter för de åtta låtarna, vilket känns ganska lagom för en platta av det här slaget.

Även om upplägget är snarlikt på sju av de åtta låtarna så är detta upplägg väldigt bra och samtliga låtar håller hög klass. Skivan är imponerande jämn, det brukar inte vara ovanligt att debutplattor har en del dippar, men Death’s Striking Wings håller en imponerande hög nivå genom hela plattan. De låtarna som sticker ut mest och som har blivit favoriter hos undertecknad är Serpent’s Tide, Swarming, Perpetual Fire samt titelspåret.

Trots mina högt ställda förväntningar på Degials debutplatta så känner jag mig aldrig ens lite besviken. Death’s Striking Wings är en väldigt bra och stabil debut som lovar väldigt gott inför framtiden. Jag har en stark känsla av att Degial kommer att tillhöra sverigeeliten och då indirekt världseliten, eftersom att Sverige är världens bästa hårdrocksland, inom den extrema metallen i många år framöver.

Bästa låt: Serpent’s Tide

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter