CD

Palace – Binary Music

Flitigt anlitade Michael Palace har, förutom egna bandet ”Palace”, under några få år gjort sig ett namn som studio och livegitarrist för band som Cry Of Dawn, Big Time, Find Me, Erika, First Signal, Code Red, Kryptonite, Toby Hitchcock och Jim Jidhed.

Den här gången verkar han ha gjort en djupdykning i sina föräldrars skivsamling. Mr Mister, Simple Minds, Level 42, Gino Vanelli, Dare, Mike & The mechanics, Scritti Politti, Go West, Johnny hates Jazz, Visitors, Dan Reed Network, Queen, TOTO, Europe, Treat, Wax och Big Money. Det är således en ordentlig smältdegel av en smula oväntade influenser som i mina öron bildar grundplåten till Palace andra skiva ”Binary music”.

Här finns låtar som förmodligen hade blivit omedelbara hits om vi leker med tanken att vi flyttar oss tillbaka till Trackslistan ca 1988. Mitt fjortonåriga jag fnittrar av förtjusning när jag hör ”To have and to hold”. Här finns den typ av glättig ”Blue eyed soul” pop som Go West, Visitors, Johnny hates Jazz och Wax kunde skita ur sig under senare hälften av åttiotalet blandat med ett stänk TOTO. ”Love songs” är ett annat exempel på den här typen av euforisk och soulig pop/rock som var vanlig i brytningen åttio/nittiotal. Här skönjer jag influenser från band som Level 42, Mike & The mechanics och Johnny hates Jazz. Mr Mister och Night Ranger influerade titelspåret ”Binary music” är också en riktig rackabrakare som säkert hade fungerat utmärkt på listorna för trettio år sedan.



Finurligt betitlade ”Queen of the prom” är en liten smällkaramell där en barbershopkör möter just Queen, Robby Valentine och Big Money. Det lite småjazziga och TOTO influerade solot är en rolig detalj.

Bland de bättre spåren hittar vi också Treat och Europeinfluerade ”Dangerous ground” som är rak, refrängstark och energisk melodiös rock. Bluesiga ”Julia” låter Classic rock och tankarna går till Whitesnakes färgsprakande pudelrocksperiod ca. 1987. Även ”Promised land”, med drag av Gino Vanelli och Dare, har stark refräng och sköna körer. Överlag är det dessa tre spår som rockar mest utan att för den sakens skull regelrätt kunna betraktas som hårdrock. Till och med balladen ”Who’s counting time”, som följer den röda tråden i sound, känns både uthärdlig och på sin plats i sammanhanget. Den har mer gemensamt med ovanstående influensers lugnare stunder än valfri smörig hårbandsballad från sent åttiotal.

Läs även:  P.O.D - Circles

”Tears of Gaia” har ett luftigt och atmosfäriskt sound som låter som en blandning av Mr. Mister och Simple Minds. Ett snyggt sound med roliga synthljud, men tyvärr alltför pretentiöst och utan minnesvärda melodier. ”Nothing personal” är plastigt åttiotalsfunkig och bjuder på mer av samma vara. Tyvärr har också detta spår en svag melodisk bärkraftighet.

Michael Palace har till stor del skapat ”Binary music” på egen hand och trakterar samtliga instrument utom trummor som medproducenten Daniel Flores spelar med den äran. Gitarristen Oscar Bromwall är också gästsolist på ”Julia”.

Det är en enorm skillnad mellan debuten ”Master of the Universe” och ”Binary music” i såväl komposition, sound och produktion. Ljudet är avsevärt större, luftigare och mer dynamiskt än debuten. Jag skulle lite slarvigt vilja ringa in det till en slags starkt pop och soulinfluerad ”Hi-tech AOR” som figurerade på listorna mellan ca 1986 och 1990. Kanske en nördigt konstruerad och skitnödig omskrivning, jag vet, men ni som kommer ihåg musiken från den här perioden förstår säkert vad jag menar. Modigt med tanke på att det är få, om ens något annat, band inom melodic rock genren som valt denna inriktning på sound. Överraskande på ett trevligt sätt!

Band: Palace
Titel: Binary Music
Genre: AOR/Melodic rock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 7/12
Betyg: 4/5
Bästa spår: ”To have and to hold”, ”Love songs”, ”Dangerous ground”, ”Binary music”, ”Queen of the prom”, ”Promised land”

Skribent
peter.johansson(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar