ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Steve Harris – British Lion (3.0)

54 Shares

steve-harris-british-lion-cd

Band: Steve Harris
Titel: British Lion
Genre: Rock
Skivbolag: EMI Music
Producent: Steve Harris, Richard Taylor och David Hawkins
Releasedatum: 2012-09-24
Betyg: 3/10

När det kom ut att Iron Maidens ständige bandledare Steve Harris skulle släppa en soloplatta så var vi nog många som höjde på ögonbrynen. Skulle det låta som Iron Maiden? Vilka musiker skulle han använda sig av? Skulle det bli lika bra som med Iron Maiden? Trots dessa frågor så kände åtminstone jag mig säker på att slutresultatet skulle hålla hög kvalitet då Iron Maiden som alla vet är världens bästa band genom tiderna. Och är man bandledare i världens bästa band genom tiderna är man förhoppningsvis en jävligt grym musiker och låtskrivare som är helt inkapabel till att ge ut en dålig skiva. Tyvärr hade jag fel i den tesen. Vi återkommer dock till det lite senare i recensionen, först ska jag ge er bakgrundshistorien bakom den här plattan.


1992 kontaktade Richard Taylor och Grahame Leslie Steve Harris med syftet att han skulle producera en platta åt deras band som då hette British Lion, som ju blev namnet på Steve Harris soloplatta till slut. Steve gillade bandet och deras låtar och bestämde sig för att hjälpa dem, men bandet splittrades snart. Richard Taylor bildade sedan ett nytt band tillsammans med David Hawkins och snart anslöt även Steve Harris och de fyra nämnda herrarna började jobba på plattan som till slut skulle bli Steve Harris första soloplatta British Lion.

När det kom fram att Steve Harris skulle ägna sig åt att spela 70-talsrock på British Lion så blev jag väldigt glad. Jag accepterar helt och fullt att Steve inte vill göra samma sak som med Iron Maiden nu när det är en soloplatta vi snackar om, vilket är helt rätt. Egna idéer som inte passar in i ens ordinarie band tas med fördel upp i soloprojekt istället för att mixtra allt för mycket med de beprövade koncept som redan finns i ens ordinarie band och som således uppskattas av dessas fans. 70-talsrocken kändes som ett bra koncept för en soloplatta då det borde vara en genre som Steve behärskar och som samtidigt är relativt långt ifrån Iron Maidens musik. Jag kände mig trygg med att Steve Harris skulle snickra ihop en bra platta.

Det första som slår en när man lyssnar på British Lion är att det inte låter 70-tal alls. Det låter snarare åt grungehållet. Och då menar jag inte bra grunge som Nirvana, Pearl Jam, Alice In Chains eller Soundgarden. Nej, det här låter som något halvtaskigt Seattleband från tidigt 90-tal som var för dåliga för att få skivkontrakt. På tal om det så måste jag också säga att jag är ytterst tveksam på om den här plattan hade fått släppas om Steve Harris inte var med i bandet. Hade ett band från Skövde klivit in på valfritt skivbolagskontor och presenterat de här låtarna känns det oerhört tveksamt om de hade fått skivkontrakt. Jag hade inte gett dem skivkontrakt om jag var skivbolagsboss iaf. Låtarna är extremt slätstrukna och intetsägande, det känns nästan som någon typ av hissmusiks-grunge. British Lion är en perfekt platta att slå igång på ett sådant där ställe som prompt ska ha musik på trots att de vet att ingen i lokalen är intresserad av musik och således inte lyssnar och därför måste de ha något så slätstruket som möjligt.

Trots att jag har lyssnat igenom British Lion väldigt många gånger nu så är det verkligen ”in genom ena örat och ut genom det andra” som gäller varenda jävla gång. Jag har nästan gruvat mig lite inför att jag ska lyssna igenom det här debaclet igen. Det är inget bra betyg, som ni förstår. Jag trodde verkligen att en av mina största husgudar, Steve Harris, var en sådan där musiker som inte kunde göra några fel. Eller visst, en del fel har han väl gjort i Iron Maiden också, men då har det handlat om någon enstaka låt som har varit dålig – här snackar vi en platta där det snarare handlar om några enstaka partier som är bra, resten är rent ut sagt undermålig. Det som räddar skivan från ett lägre betyg än en trea är att musikerna som spelar på plattan är kompetenta och tighta. Sångaren, Richard Taylor, är dock en travesti och står för en av de svagaste sånginsatserna jag någonsin har hört. De flesta sångarna brukar kunna låta bra på platta även om de är dåliga, vilket brukar avslöjas live, men herr Taylor lyckas med konststycket att låta som en stor påse med bajs även efter diverse studiofix. Karln borde förbjudas att någonsin medverka på en skiva igen. Maken till tråkig och mesig sång har jag aldrig varit med om.

Ljudbilden på skivan skvallrar onekligen om att det är just en basists soloplatta, då basen är det instrument som är klart mest framträdande i ljudbilden. Överlag är dock ljudet helt okej, om än lite mesigt och – om målet var att få till ett ”70-talssound” – totalt misslyckat på just den punkten.

Det smärtar verkligen ett Iron Maiden-fan som undertecknad att behöva såga denne legendars soloplatta, men jag skulle inte kunna se er alla i ögonen med gott samvete om jag inte hade avrått er starkt ifrån att köpa den här plattan. Jag kommer att behålla British Lion i skivsamlingen, men det är bara för att den är Iron Maiden-relaterad. Hade den inte varit det hade jag sålt den illa kvickt, om nu någon skulle vilja köpa den.

När jag träffade på Mustasch frontman Ralf Gyllenhammar på Sweden Rock Festival så hejade vi på varandra, varpå Ralf tittar på mig och min rullstol, först uppifrån och ner, sedan nerifrån och upp. Sedan säger han ”Alltså… vad fan hände, liksom?”.

Det är exakt den frågan jag skulle vilja ställa till Steve Harris efter att ha levt med oket att behöva lyssna igenom British Lion dagligen under en period som känts som en evighet.

Vad fan hände, liksom?

Bästa låt: Karma Killer
 

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter