CD

Electric Boys – The Ghost Ward Diaries

Ok, jag erkänner! Jag har alltid varit ett svårt Electric Boys fan. Få andra lyckas genomgående få till ett sådant snuskigt sväng som denna, vår svenska, funkrock institution. Electric Boys är ett band som alltid har varit ganska konsekventa. Samtidigt har de aldrig någonsin varit tråkiga att lyssna på. De har förvaltat och utvecklat sitt sound och sin stil under de trettio år som passerat sedan de tog sina första stapplande steg. På senare tid har jag dock funderat på hur länge till de klarar att upprätthålla inspiration, relevans och innovation? Av de anledningarna har jag varit både en aning oroad och möjligen lite extra kritiskt inställd till ”The Ghost Ward diaries”.

Dessa farhågor är dock som bortblåsta redan i inledande käftsmällen ”Hangover in Hannover”. Det här är inget annat än en klassisk riff fest! En högoktanig dänga med Aerosmith och AC/DC doft. Om du älskar den mer psykedeliska sidan av Electric Boys, såsom ”Mary in the mystery world” och ”Father popcorns magic oysters” så lär du förmodligen också älska ”There she goes again”. Få andra band kan kombinera ett köttigt riff med en sextiotalspoppig och Beatlesque refräng och få det att låta såhär bra.

I semi-balladen ”You spark my heart” lånas det in lite subtila Atomic Swing ingredienser. Conny Bloom låter lite lik Niklas Frisk i verserna, och refrängerna flyger rakt upp i stratosfären. Inget annat än ett mästerverk, mina vänner! Finstämt melankoliska ”Gone Gone Gone” lånar rikligt med sena sextiotals och tidiga sjuttiotalsinfluenser i sin långa, episka och körförsedda avslutning. Här finns harmonier med inspiration från ”With a little help from my friends” och ”Sweet home Alabama”, blandat med Status Quo och AC/DC sväng, samt en riffstöld av tidiga Queen dängan ”Liar”. Fullständigt briljant i sammanhanget och fungerar utmärkt både som stämningshöjare och hommage till fallna hjältar. ”First the money, then the honey” är ösig och okonstlad rock’n’roll med sinnessjukt cool attityd och glimten i ögat. Ibland räcker det så.



Verkar det som om ”The Ghost Ward diaries” innehåller mer rock’n’roll än funk? Lugn, bara lugn, ”Love is a funny feeling” och ”Knocked out by Tyson” är båda formidabla funkstökdängor av bästa kvalisort. Dansar du inte arslet i kors när du hör dessa spår så har du varken arsle eller ben! Bluesiga slidegitarrer, Aerosmithkörer, mandolin, Zeppelinharmonier, ett sjujäkla sväng och en riffglad refräng. Om allt detta är din bag, då är ”Rich man, poor man” det också!

Läs även:  State Of Salazar - Superhero

Sista spåret ”One of the fallen angels” påminner lite om ”Into the woods” från den internationella, och delvis Bob Rock producerade, utgåvan av klassiska debutplattan ”Funk-o-metal carpet ride”. Inte minst i sin kakafoni av ljud som avbryter den The shadows inspirerade gitarren i avslutningen.

Med ”The Ghost Ward diaries” gör Electric Boys ett musikaliskt hat trick. Det här är den tredje, och samtidigt faktiskt den mest mångfacetterade, kanonplattan sedan återföreningen 2009. Det borde helt enkelt inte vara möjligt att låta såhär hungriga trettio år in i karriären. Electric Boys anno 2018 är nämligen precis lika frustande vitala som alltid och toppbetyget är snubblande nära!

Band: Electric Boys
Titel: The ghost ward diaries
Genre: Funk-o-metal extravaganza
Skivbolag: Mighty music
Releasedatum: 2018-11-23
Betyg: 4/5
Bästa spår: ”You spark my heart”, ”There she goes again”, ”Gone Gone Gone”, ”Rich man, poor man”, ”Love is a funny feeling”, ”First the money, then the honey”, ”Hangover in Hannover”, ”One of the fallen angels”.

Skribent
peter.johansson(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar