CD

Hank Von Hell – Egomania

Efter 8 års frånvaro (undantaget Hanks collab med Mustasch på plattan Silent Killer med låten Fire) var det ett glädjebesked att Hank skulle återvända till rocken och förväntningarna är förstås höga. Det var med ren förtjusning som jag såg musikvideon till inledande singelsläppet Bum To Bum. En färgstark, oförutsägbar video (jag menar, förutsåg någon att Steve O skulle medverka?) där det inte sparas på krutet. Det gäller inte bara det visuella. Bakom det färgstarka albumomslaget med det välkomnande långfingret är det precis samma karaktär över låtarna. Det är punkigt, en gnutta poppigt och den attityd med vilken det sjungs känns som något bara Hank kan leverera.

Men inledningen är svag. Inledande repliken ”it’s time” må ha en profetisk deklaration över sig, men en låt som Bum To Bum skulle i mitt tycke passa bättre som inledare med sitt fantastiska intro!

En annan favorit, Pretty Decent Exposure, står därnäst på tur. Det är ett hårdare spår än föregångaren med dundrande instrument, framspottade repliker och härliga rifflekar. Lekfullt och lustfyllt. Gitarristen Eric Bäckman imponerar med sitt spelande. Han tillför precis den där extra gnuttan energi som behövs. Rebelliska Blood med sina inslag från blåsinstrument klingar också fint. Det är ingenting jag brukar vilja höra i rockmusik men det är roligt när man får vidga sina vyer och hitta undantag emellanåt.



Idel partystämning är det däremot inte. I exempelvis Never Again finns det i texten utrymme för tolkning och reflektion. Kanske är det Hanks egna reflektioner i metaskrud?

Läs även:  Care Of Night - Love Equals War

Största överraskningen på skivan har vi i spåret Too High, i alla fall om man lyssnat in sig på Saffire. Jag tycker mig nämligen känna igen introt – och upptäcker att det låter identiskt introt som Saffire’s Wolf Among The Sheep, från Where the Monsters Dwell-plattan. Jag hade inte förväntat mig att kunna dra den parallellen måste jag säga!
Med några låtar som fastnat och andra som inte imponerat känns i alla fall Adios (Where´s My Sombrero?) som det perfekta finalspåret för att knyta ihop säcken.

Även om det inte känns som man har fjärilar i magen under hela genomlyssningen så finns det spår som man ler brett till. Hank Von Hell gör med Egomania en värdig comeback som inte känns slö (tänk återförening/comeback med det där nostalgibandet som låter lika dammiga som dem ser ut) utan uppiggande. Det tycker jag är kul! Jag ger Egomania en stark trea i betyg!

Band: Hank Von Hell
Titel: Egomania
Genre: Rock
Skivbolag: HEADBANGR
Releasedatum: 2018-11-02
Betyg: 3/5
Bästa spår: Bum To Bum, Pretty Decent Exposure

Skribent
evelinda.gustavsson(a)rocknytt.net

Relaterade artiklar