Band: Sybreed
Titel: God is an Automaton
Genre: Melodisk Progressiv Metal (With a dash of Inustrial)
Skivbolag: Listenable Records
Producent: Rhys Fulber
Releasedatum: 2012-09-25
Betyg: 4.5/10
Sybreed imponerade på mig för ett par år sedan när de 2009 släppte ”The Pulse of Awakening”.
Det var en välgjord och välmixad skiva. Med skönt tryck, blandat med välskrivna melodier.
De två tidigare albumen (2004 – Slave Design 7/10 & 2007 – Antares 6.5/10) var intressanta i och med att ett nysignat band vill slå och ger järnet, skitkul!
Tyvärr så blev det lite för mycket vilja och lite för lite genomtänkta “arr” enligt mina preferenser,
men…men.
Sedan när “TPoA” slog så hårt som den gjorde, så fullständigt exploderade tourschemat för grabbarna och de var ute och turnerade mer än någonsin. Det gav dem också en plats på Download Festival och de var det första schweiziska bandet att spela där.
Pressen har alltså varit stenhård under skapandet av ”God is an Automaton”. Likaså förtroendet från bolaget, som offrade lite extra tid och hjälpte till att fixa Rhys Fulber som hjälpande hand.
Resultatet?
Soundet på skivan har helt ändrat karaktär, från de tidigare plattorna och trycket har flyttats från den ”basiga” attacken, till ett gällt frågande sound. Visst, det är väldigt klart och “fint”, men det är också väldigt platt och tråkigt. Jag har funderat nu i flera dagar på, om det är Rhys som styrt ljudet dit eller om bandet själva har fått sagt sitt? Vilket jag i ärlighetens namn inte blir klok på isåfall.
Det känns inte som Rhys, men det känns inte heller som grabbarna i Sybreed velat ha det så ”platt”.
Ljudet smälter bort i öronen och blir bara bakgrundsljud, det finns inget som rycker tag i en.
Det finns liksom ingen AEON?! Det finns ingen Isolate?!
Avsaknaden av en riktigt tung käftsmäll är total på skivan, men den kanske kommer efter recensionen blivit publicerad istället, det får vi se.
Man orkar inte koncentrera sig på att lyssna igenom hela skivan i en sittning och verkligen lyssna.
Texterna känns påtvingade och stressade. Något jag kan ha överseende med i många fall, precis som att jag kan ha överseende med att musiken kan vara lite ruggad och halvbra om texterna lyfter upp låten/låtarna.
Men här: Musiken! Den starka sidan av Sybreed! Så är det illa?!
Det är progressiva partier på väldigt konstiga ställen och jag tycker att gänget varit väldigt starka på att knyppla ihop det progressiva och det melodiska tidigare, på samtliga album. Så inte lyssnaren blir för hårt utsatt för det. ”Let’s face it”, det är inte så många som gillar progressivt (tyvärr!), jämfört med melodiös taktfast metal.
Hurusom haver: det blir inget vettigt utav det progressiva, det blir hackigt och hela upplägget blir oklart till följden av det.
Vad har vi mer att gråta över? – Sången!
Growlet/Screamet är som det brukar. Skönt riv, det står på rätt sida staketet och är uppkäftigt..
Det gör ingenting alls!
Sången däremot har tappat allt sitt mellanregister och låter mest släpigt och tafatt, som grannkärringens skengravida katt. Det är ingen action!
Däremot så kan jag ställa mig bakom melodierna. De är lite i det poppigaste laget, men de “passar” in. Så skivan är inte ett totalt misslyckande trots allt, det finns några färgglada riff som räddar upp ett knappt godkänt.
Minst dåliga låt: Into The Blackest Light
