ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Modern Art featuring Ted Poley – Modern Art

Sverigefrälste Ted Poley (Danger Danger, Phrophet, Tokyo Motor Fist) är en av den melodiösa rockens mest älskade vokalister. Tillsammans med ”DegreeD” bildar han här projektet ”Modern Art”, ett försök till en innovativ och modernt ljudande fusion av melodic rock, AOR och pop.

Inledande synthljuden på ”New world” låter kraftigt houseinspirerade. Ett knep både ”Art Nation” och ”H.E.A.T” använt med stor framgång. Det är fortsättningsvis väldigt mjukt, på gränsen till mjäkigt, poppigt och radiovänligt. Titelspåret ”Gypsy at heart” fortsätter i samma stil. Med bandit rock tuffa gitarrmattor, hårt komprimerade körer och ett sjuttiotalsproggigt synthsolo blir det här ett möte mellan gammalt och nytt. ”Running for the light” har en snygg inledning med vinden som blåser genom en melodisk pianoslinga. Även avslutningen med ljuva pianotoner är mumma. Däremellan är det stabilt men ljummet.

Tyvärr ligger så gott som de flesta spåren och puttrar i FM radions mittfil. De känns mest som sommarslöa husvagnar i åttio knyck. Från melankoliska ”Time” till monotona ”The devil to my angel” och lama popreggae experimentet ”What kind of love”. Då är ”Find another man”, med sina tydliga Avicii kryddor, bättre. Här finns framförallt en catchig refräng som låter lite modernt pojkband (typ One direction). Komplett med schlagerhöjning är detta plattans mest angelägna låt. Ett annat spår som utmärker sig lite extra är ”Bury me” som har snygga melodier och plattans i särklass bästa gitarrsolo som pricken över i. ”Out of control” passerar också godkänt tack vare en hyfsad refräng.

”Gypsy at heart” har en mjuk, kontemporär produktion som är behaglig att lyssna på. Ted sjunger, kanske med ålderns rätt, genomgående i ett mörkare tonläge än vad vi gamla Danger Danger-fans är vana vid. Han är dock likafullt, nu som alltid, en grym sångare och det mörkare tonläget är inte nödvändigtvis av ondo då den djupare och mer avslappnade klangen i hans mjuka tenorstämma kommer fram på ett för låtmaterialet föredömligt sätt.

Det här är, som projektnamnet antyder, ett försök att låta modern, att passa in och att anpassa sig till de sound som gäller 2018. Frågan är vilken målgrupp man syftar till att charma med det här? Kidsen som lyssnar på house, R&B och EDM kommer inte hitta denna platta och även om så vore fallet lär de flesta nog avfärda den med en axelryckning. Gamla D2 fans blir förmodligen grovt besvikna. Problemet är nämligen att låtarna överlag varken känns särskilt ärliga eller engagerande. Det låter mest som ett mediokert pojkband med rockambitioner.

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER