Band: The Darkness
Titel: Hot Cakes
Genre: Rock
Producent: Dan Hawkins, Justin Hawkins och Nick Brine
Skivbolag: PIAS Recordings
Releasedatum: 2012-08-17
Betyg: 6/10
The Darkness från Norfolk, England, måste utan tvekan vara ett av de absolut mest populära rockbanden på 2000-talet rent kommersiellt. I en tid där klassisk rock inte direkt prioriteras inom media så lyckades The Darkness slå igenom stort och bli en världssensation när man släppte sin numer klassiska debutplatta Permission To Land för nio år sedan, år 2003. Låtar som Love Is Only A Feeling, Growing On Me och monsterhiten I Believe In A Thing Called Love fick hög rotation på MTV och enormt mycket speltid på radio världen över. Uppföljaren One Way Ticket To Hell… And Back från 2005 blev förvisso inte en lika stor succé som sin föregångare, men var ändå en bra platta som gjorde att The Darkness befäste sin position som ett av världens då största band. År 2007 upplöstes dock The Darkness hastigt och lustigt på grund av sångaren Justin Hawkins heroinmissbruk och rehabilitering för nämnda missbruk. Ur resterna av The Darkness så bildades banden Stone Gods och Hot Leg, men de nådde aldrig upp till The Darkness nivåer varken popularitetsmässigt eller kvalitetsmässigt. I början av 2011 återförenades dock bandet för att sedan göra ett gäng bejublade comebackspelningar, bland annat på Getaway Rock Festival i Gävle, vilket måste ha gett bandet mersmak, för nu släpper man nämligen sin första platta på sju år. Namnet på nämnda platta är Hot Cakes och det är den som ska avhandlas i den här recensionen.
Det första som slår en när man hör Hot Cakes är att The Darkness har mognat och blivit vuxna. Både det ”knasiga” och lekfulla är nedtonad, lika så är tempot och furiösiteten nedskalad. Jag personligen har absolut ingenting emot att band är seriösa och tar saker på allvar – jag gillar ju för fan black metal – men när det kommer till The Darkness så tycker jag att denna nyfunna mognad enbart är en nackdel. Mycket av The Darkness charm sitter just i det lekfulla och avslappnade, vilket har passat perfekt till bandets lättsmälta men ack så högkvalitativa partyrock. Som vanligt när det gäller The Darkness är det väldigt 70-talsinfluerat, men på den här plattan är det inte lika hög energi och självklara hookar. Det känns lite tråkigt, sömnigt och lite som att bandet går på halvfart. Låtarna är inte dåliga, de är helt okej. Det är dock alldeles för småtrevligt för min smak. Jag vill att The Darkness ska vara ösiga och ha en ständig glimt i ögat. Mogen och sävlig rock passar inte The Darkness, åtminstone inte i min värld. De låtar som håller gammal god klass och stil är With A Woman, Everybody Have A Good Time samt Concrete. De övriga 8 låtarna är dock tyvärr en besvikelse måste jag säga. Jag hade väldigt höga förhoppningar på den här plattan då jag verkligen gillar The Darkness, framförallt Permission To Land. Jag hade hoppats på stordåd och en platta som levde upp till hur bandet var i sina glansdagar, men tyvärr är det här inte i närheten av det.
Bandet i sig levererar dock som väntat, rent musikaliskt. Vi har att göra med ett band som är proffs ut i fingerspetsarna samt riktigt tight och sammansvetsat. Även om majoriteten av låtarna inte håller den klass som jag hade hoppats på, så är de åtminstone väl framförda. Det som jag kan tänka mig att folk skulle kunna störa sig på är Justin Hawkins sång. Jag gillar den, men då gillar ju jag andra ”speciella” sångare också, som t ex King Diamond. The Darkness som band är dock bättre än låtarna de levererar på Hot Cakes.
Jag har lyssnat väldigt mycket på den här plattan och jag har verkligen försökt att tycka att det här är skitbra. Jag har hoppats på att det ska lossna för mig och att jag ska tycka att det här är lika bra som de två tidigare The Darkness-plattorna, men hur mycket jag än försöker så går det ändå inte att komma ifrån att de ”cakes” som The Darkness serverar nu år 2012 inte är så ”hot”. Mer ljumna.
Betyget är närmare en femma än en sjua, men jag är snäll och ger The Darkness en sexa. Även om jag gärna ville ge dem ett högre betyg, för jag gillar verkligen de här grabbarna. Förhoppningsvis så är de tillbaka i gammal god form till nästa platta.
Bästa låt: Concrete
