ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

The Cult – Choise of Weapon (9.0)

8 Shares

the-cult-choice-of-weapon-cd

Band:The Cult
Titel: Choise of Weapon
Genre: Hårdrock/Rock
Skivbolag: Cooking Vinyl
Producent: Chris Goss/Bob Rock
Releasedatum: 2012-05-22
Betyg: 9/10

The Cult” är för mig bandet som när de splittrades 1995 kastade in på toppen utav sin karriär. Jag vet att det är många som var och fortfarande är kritiska till det som då var deras sista album ”The Cult” (1994) och jag kan inte förneka att jag själv tillhörde den skaran på den tiden då nämnda alster såg dagens ljus för första gången. Idag tillhör jag den omvända kretsen då jag tycker att det självbetitlade albumet tillhör en utav deras tveklösa toppar, där de tillsammans med legendaren ”Bob Rock” bakom mixer-bordet vågade leka med dåtidens ”Grunge-fluga” kontra ”The Doors” suggestiva framtoning, där deras annars så statiskt kompromisslösa trumspel  blev ersatt utav ”Scott Garretts” mer utsvävande spelstil, där de egensinniga taktbytena avlöste varandra i dess lite mer nakna sound, men detta utan att förlora bandets själfulla grundsignum.


Men vad är då nämnda bands grundsignum? För mig personligen så ligger det i deras förmåga att med själ och hjärta skapa ett fulländat helhetsintryck av någonting som på enskild låt-basis överlag kan kännas långt ifrån perfekt. ”The Cult” handlar mer om en instinktiv känsla och mindre om enskild perfektionism och därav kan man dra en ganska intressant och jämförbar analys med nämnda alster och 2001 års comeback ”Beyond Good And Evil” även den producerad utav ”Bob Rock”, där den sistnämnda rent teoretiskt innehåller ett starkare material än sin föregångare, men som i dess överproducerade framtoning saknar det själfulla och instinktiva i dess försök att anpassa sig till 2000-talets råa tyngd.

Än mer splittrad blev man när 2007 års ”Born Into This” nådde skivdiskarna, som inhyste en känsla utav ett oengagerat band som i medveten desperation försökte återskapa något ifrån en svunnen tid men som mentalt låg helt fel i tiden för att lyckas med denna bedrift. Och jag måste erkänna att jag inte direkt grät blod när bandets frontman ”Ian Astbury” 2009 gick ut i pressen och meddelande att dom som väntar på ett nytt skivsläpp väntar förgäves, då de ansåg att det inte fanns någon poäng med att släppa ny musik när branschen ser ut som den gör. Om detta var ett smart PR-drag eller inte är och förblir en obesvarad fråga, men att bandet bara ett par år senare gick ut med att en ny platta var i antågande kändes inte som någon större överraskning. Vad som däremot överraskar mig är slutresultatet på deras nya alster ”Choise of Weapon”.

Det finns inget underbarare än när känslan av något nytt och fräscht kan frambringa någonting magiskt ifrån en svunnen tid. Nämnda känslosvall har hos mig personligen infunnit en plats i min sargade själ då jag under två veckors tid tagit del utav britternas senaste alster, och jag inser omgående bara efter några takter in på öppningsspåret ”Honey from a Knife” vad ett pumpande traditionellt rockackord och några få sekunders rasslande tamburin kan frambringa en spirituell extatisk psykos som inte hör till ens vardagliga moment i livet. ”I was runnin`down Lafayette. My bloody shirt soaked through”. Med dessa inledningsfraser så konstaterar jag att ”Ian Astburys” stämma lagt på sig en aningens heshet, och att rösten åldrats med värdighet. Lyckan blir fullgjord när vers övergår till någon form utav för-refräng där allt brakar löst i klassiskt The Cult manér, med en hungrig ”Billy Duffy” som levererar ett stycke gitarrslinga där mästarklass bara är förnamnet, som blir till ett skönt driv toppat med Ian Astburys tamburin – mangel, och även om jag tycker att den huvudsakliga refrängen känns som en lite väl enkel lösning så funkar den ändock väl med det övriga i nämnda låt.

Om ett litet pekfinger tittar fram under öppningsspåret drar det sig dock omgående tillbaka på plattans andra låt, den monotont suggestiva  ”Elemental Light” vars The Doors – doftande tongångar levererar ett stycke dynamisk känslobomb som gör att det börjar svida i ögonen, och med ”John Tempestas” rytmiskt färgstarka trumspel så blir detta spår en utav skivans toppar.

När så plattans tredje låt, den formidabelt Zeppelin – doftande ”The Wolf” klingat ut kommer nästa bekräftelse på stordåd i form utav balladen ”Life>Death” vars smäktande refräng får mig att tänka på slutvinjetten till den gamla kultserien ”Twin Peaks”.

Plattan håller jämnt under de fem första spåren. Dock kommer en dipp med låten ”Amnesia” vars vers inte når upp till de föregående låtarnas kvalitéer och när även spåret efter nämnda låt, ”Wilderness Now” inte uppfyller gentemot plattans fem första spår så kan jag inte längre hålla orosmolnet i schack. Dock stillas omgående min oro då det hela avslutas med ett mer eller mindre klockrent tre låtars stim där ännu ett skönt Zeppelin doftande stycke får avsluta det hela i låten ”The Night in the City Forever”.

Det vilar återigen en broderlig atmosfär över The Cult vilket jag saknat under de senaste tjugofem åren, och känslan är markant att Duffy och Astbury har hittat tillbaka till den kemi de hade när det begav sig, en personkemi som är a och o för att ”The Cult” ska fungera som helhetskoncept. Men samtidigt som det vilar en stor portion sentimentalitet över det hela så blir ändock helhetsintrycket till någonting som känns nytt och fräscht, där de största faktorerna ligger i Ian och Billys sång respektive gitarrspel, där Ians röst vars lite mer åldrade framtoning gör att sången rent generellt mer ligger och pyr i mellanregistret vilket framför allt märks i refrängerna, där han istället för att sväva ut i maxat tonläge återgått till det man har saknat de senaste åren, nämligen starka och välgenomtänkta melodier. Duffy har under de senaste åren allt mer skalat bort solopartierna för att mer satsa på högkvalitativa melodislingor, vilket skapar en mer dynamisk framtoning över hela skivan, och detta kryddat med John Tempestas drivande trumspel gör att detta album kommer att leta sig in bland bandets tidiga klassiker.

Det är bara att konstatera att ”The Cult” har hittat tillbaka till sitt ursprung samtidigt som de gått vidare. Värt att nämna är att bandet varit intakt över två fullängds-album vilket aldrig hänt tidigare. Detta kanske är den stora huvudnyckeln till att nämnda band återigen kommit på rätt spår, men det är bara spekulationer. Hur som helst så är kvartetten tillbaka på allvar, vilket gör mig så lycklig.

Bästa låt: Elemental Light/Life > Death

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter