Band: Nile
Titel: At The Gate Of Sethu
Genre: Death Metal
Skivbolag: Nuclear Blast Records
Releasedatum: 2012-06-29
Producent: Neil Kernon
Betyg: 6.5/10
Jag har hört samtliga Nile-plattor, men äger bara en. Nämligen den förra: ”Those Whom The Gods Detest”.
Den skivan är helt ok och har sina ljusa stunder. Man kan ju aldrig sticka under stolen med, att detta är intrikat och superteknisk musik. Även om det har tendens att bli för mycket av del saker och för lite av andra (läs melodi).
Nya plattan ”At The Gates Of Sethu” är egentligen inte så mycket annorlunda, ändå tilltalar skivan mig mycket mera. Tror att jag sakta men säkert, blir ”deathmetalifierad” eller något sådant.
Det som sticker ut, är den lite mera thrash metalinfluerade sången, som jag gillar skarpt. Visst finns det ”growl-muller” på denna skiva. Men de är mera som en krydda, än ett ledande inslag. Ett stort plus är den fantastiska produktionen signerad Neil Kernon. Han vet verkligen vad han sysslar med den karln.
Första låten ”Enduring The Eternal Moles”. Säger mig inte så mycket, förutom att det är teknisk som satan. Däremot gillar jag verkligen, ”The Fiends Who Comes To Steal The Magick Of Decease”. Som även om den, manglar på rejält. Men den har en riktigt skön melodi i refrängen och de orientaliska inslagen är verkligen urläckra.
”The Inevitable Degradation Of Flesh” (helvete vilka långa låttitlar). Är också en riktigt teknisk och supersnabbt stycke musik. Den är nästan lika bra som föregående spår.
Nästa låt som får mitt odelade gillade är: ”The Gods Who Light Up The Sky At The Gates Of Sethu”. Den låter som Nile ”låter”, helt enkelt. Det går med andra ord undan i en väldig fart. Tekniskt glänser de verkligen och när de hittar de här nödvändiga procenten av melodi i all ”galenskap”, är de som allra bäst.
”Tribunal Of The Dead” går lite långsammare och har en härlig tyngd. Men även den, har partier av rent raseri och jag kan inte annat än att gilla den mixen. Det är en riktigt halsbrytande låt, med så mycket musik, att de flesta vore avundsjuka om de fick med hälften på samma tid (5:55min).
Denna skiva är verkligen inte lättlyssnat och absolut ingen avslappningsmusik. Så söker man det, har man kommit helt fel. Men skivan är heller inte så svår, att man inte kan ta till sig den. Lyckas jag som är gammal pudelrockare göra det, finns det hopp för de allra flesta.
Hade skivan haft några till ”dräparlåtar”. Så hade betyget rusat iväg och hamnat bland det absolut högsta jag gett, i den här genren. Tycker dock att 3-4 av låtarna, är lite intetsägande.
Inte dåliga alls, men man kanske kan jämföra med Yngwie. Han är ju verkligen ”övergrym” på solon. Men hör man 10st på raken, blir det inte lika kul. Lite samma sak, blir det faktiskt här med Nile: bländande teknik och stort kunnande i alla låtar. Men vissa låtar är inte nog mycket ”låtar”, om ni förstår vad jag menar. Hursomhelst är denna platta av högsta kvalité och de som älskat Nile förut, lär älska dem nu också.
De har dessutom fått ett nytt fans, nämligen mig.
Bästa låt: The Fiends Who Comes To Steal The Magick Of Decease
