ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Joe Bonamassa – Driving Towards The Daylight (7.0)

8 Shares

joe-bonamassa-driving-towards-the-daylight-cd

Band:  Joe Bonamassa
Titel: Driving Towards The Daylight
Genre: Blues / Rock
Skivbolag: J&R Adventures
Producent: Kevin Shirley
Releasedatum: 2011-05-22
Betyg: 7/10

 

Smokin’ Joe Bonamassa..
Jag tänkte pröva något nytt med den här skivan, bara lyssna på denna skivan och försöka att göra en själslig recension utan att lyssna på skivan mot de andra ner i ledet.


Den har dalar och toppar, här har vi även problemet… Det är inte hela låtar som huserar det ”dåliga”, det är delar av låtar som verkligen inte känns så genomtänkta, före och efter dessa dalar är det så ruggigt bra riffande och mycket själ att man blir sittande still, lätt dreglande och funderande över om Joe precis lurat en eller om man bara tyckte att resten var så otroligt mycket bättre. Ett hederligt mindfuck helt enkelt.

Fingerpekande incoming! Bring helmets!

Driving Towards The Daylight är 3e låten ut och den känns inte riktigt som Bonamassa
av anledning att refrängen ligger för långt från låtens känsla, den bryter för mycket från versen. Den känns för ”popig” helt enkelt vilket är jävligt synd för resten av låten är riktigt bra.
Ännu mer synd är att detta är signaturlåten för skivan och varken första, andra eller tredje intrycket var särskilt bra tyvärr.

Som tur är så är(nästan)resten av skivan helt stellar, precis som jag vill ha Bonamassa och för att klyscha till det lite till, anamma min smörigare sida så har skivan All You Need, dock inte lyxen att vara en euforisk musikupplevelse.
Den har attityd rakt igenom och det händer så mycket bakom alla ackord och ord så man blir nästan musikaliskt manodeprimerad när alla känslor vänder låtarna emellan.

Det är bra, det är riktigt bra.
Men skivan har några saker jag inte kommer överens med och Driving Towards The Daylight är tråkigt nog skivans största svaghet/besvikelse då den bryter hela inlevelsen och lämnar en som ett stort frågetecken efteråt.

Sen kommer jag till Heavenly Soul som introt (återkommande stämmor) verkligen retar gallfeber på mig, det är alldeles för ”cleant” i sången, det låter nästan autotunat när stämmorna flyter ihop För perfekt och direkt, det är inte bra, det låter syntetiskt och stelt, men även här är resten av låten outstanding, den är dragig och har riktigt skönt gung och ett smaskigt solo.
Jag kan inte bortse från detta och hålla masken faktiskt, skivan tappar många poäng med dessa hata/älska-egenheter, det gör inget om en skiva har ett par liknande vägskäl, men dessa är alldeles för stora och uppenbara, långt utanför vad som känns behagligt. 

”Nyskapande” eller ”återuppfinnande” har sina risker och det här trycker tyvärr ner skivan en hel del.
Jag ville först sätta detta som en 6:a men sen kom jag på att skivan faktiskt är bra i övrigt och väljer att sätta 7,0 på denna.

Misstagen med skivan är kanske inte så stora tycker ni, men det är Joe Bonamassa vi pratar om här, han är eliten, han vet hur man gör en vattentät skiva, så han förtjänar att få lite smisk när han slappnar av lite för mycket.

The short version: Skivan är bra men man lämnas önskande av den.

Bästa låt: Dislocated Boy

(Kommentera gärna om ni anser att jag gjort en felaktig bedömning, får ni mig att ändra uppfattning så skriver jag nästa recension som limerick eller femradig dårdikt, if you will)

Låtlista:
01. Dislocated Boy
02. Stones In My Passway
03. Driving Towards The Daylight
04. Who’s Been Talking
05. I Got All You Need
06. A Place In My Heart
07. Lonely Town Lonely Street
08. Heavenly Soul
09. New Coat Of Paint
10. Somewhere Trouble Don’t Go
11. Too Much Ain’t Enough Love


BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter