unisonic-unisonic-cd

Unisonic – Unisonic (6.0)

unisonic-unisonic-cd

Band: Unisonic 
Titel: Unisonic
Genre: Melodisk Rock
Skivbolag: Ear Music
Producent: Dennis Ward
Releasedatum: 2012-04-02
Betyg: 6/10
 

För många är nu årets mest efterlängtade skiva till slut här. Äntligen var det dags att se vad Kai Hansen (gitarr) och Michael Kiske (sång) skulle kunna hitta på tillsammans igen. Jag hade absolut inte förväntat mig något i stil med Helloweens båda Keeperplattor. Kom igen, ingen trodde väl på fullt allvar det va? Det var en självklarhet redan från börjat att det inte skulle bli så.

Att debutalstret ändå skulle andas Helloween kändes som en självklarhet men att det hamnade någonstans i skogarna runt bespottade ‘Pink Bubbles Go Ape’, det var inte direkt det vi trodde eller ville höra va?

Jag hade för mitt inre hoppats på något mer i stil som Place Vendome eller kanske Khymera och att Dennis Ward (bas) nu skulle plocka fram den ena monsterrefrängen efter den andra, för det vet vi alla att han kan. Jag hade till och med drömmar om att hans stämma skulle kunna höras både en och två gånger tillsammans med Kiskes, men med Kais ankomst gick alla planerna garanterat i stöpet.


Tänk bara hur bra den potentiella duettrefrängen till ‘King for a Day’ kunde ha varit om det varit Dennis radiorockröst vi fått höra och inte Kais allt strävare stämband. Både irriterande och snopet!

Något annat snopet är det så kallade ‘Kaifierande’ av låtarna, varför? Som om Dennis och Mandy Mayer (ex Gotthard) inte kan knåpa ihop låtar själva?!  Inget ont om Kai som fortfarande är en av mina favoritmusiker men jag hade verkligen hellre sett att det tagit in någon mindre identifierbar på gitarr, någon som inte har pressen på sig att slänga in ett lite hårdare riff här och var än vad som krävs. 
Att bandet nu förmodligen fått buga från skivbolagets önskemål om att det bör låta si eller så tar jag som en självklarhet. Visst, det är kul för fansen, men är det verkligen det för bandet?

Jaja, nog med negativitet, fram med det roliga istället. För även om skivan inte är vad jag hade väntat mig är det fortfarande en bra skiva och visst är det en bra ‘comeback’ av Kiske. Han låter inte alls lika ansträngd i de höga tonerna som han exempelvis har gjort med Avantasia. 
I det stora hela är hantverket gott och det finns många bra låtar att glädjas åt, lyssna bara på ‘Never to Late’ som känns som ett sladdsyskon till Gamma Rays gamla glädjepiller ‘Heaven Can Wait’. Klisterrefräng när den är som bäst!
Även den efterföljande pärlan ‘Crazy’, förlåt ‘I’ve Tried’ med sina uppenbara influenser från Seals gamla pärla är fullkomligt klockren.



Som allra bäst blir skivan i ‘Star Rider’ som så gärna hade kunnat få vara Unisonics signum då den låter som den perfekta mixen av Kiskes solomaterial, Gamma Ray och Pink Cream 69. 
Just där och då, då låter Unisonic precis som det bandet jag ville att det skulle vara men nu inte blev.
 

Bästa låt: Star Rider

Låtlista:

01. Unisonic
02. Souls Alive
03. Never Too Late
04. I’ve Tried
05. Star Rider
06. Never Change Me
07. Renegade
08. My Sanctuary
09. King for a Day
10. We Rise
11. No One Ever Sees Me

 

Ron Dahlgren
Chefredaktör och grundare av Rocknytt

Ämnen

unisonic

Relaterade artiklar

Dela denna artikel

Dela artikeln på ditt sociala nätverk!

X