NYHETER
CD
BÖCKER
SKÄRSELDEN

Corrosion of Conformity – Corrosion of Conformity (7.5)

1 Shares

coc-cd 

Band: Corrosion Of Conformity
Titel: Corrosion Of Conformity
Genre: Stoner, Doom, Trash
Skivbolag: Candlelight
Producent: John Custer/Corrosion Of Conformity
Releasedatum: 2012-02-28
Betyg: 7.5/10


Corrosion of Conformity är inte bandet som spottat ut skivor under de trettio år de existerat. Sedan debuten ”Eye for an Eye” (1984), har det hunnit bli endast åtta album till antalet, där de två första släppen var renodlad hardcore till soundet. Efter andra plattan ”Animosity” (1985) skulle det ta hela sex år tills nästa album såg dagens ljus i form utav plattan ”Blind” (1991), vars mer hårdrocksklingande framtoning skulle sätta grunden till vad nämnda band är av idag.
Personligen har jag en tendens att känna ett visst irritationsmoment gentemot band som inte får ändan ur vagnen och släpper något nytt åtminstone vart tredje år, då jag tycker att fansen förtjänar detta. Men sedan finns det undantag, där man som konsument kan ha överseende med de stora glappen, där banden när de väl släpper nytt kompenserar med låtmaterial som är utöver det vanliga, och även om undantagen är få så tillhör nämnda band ett utav dessa.

Corrosion of Conformity´s unikum är trots att deras musik skriker influenser, där de snudd på kopierar riff från en svunnen tid ändock känns så nytt och fräscht. Deras förmåga att färga med feta sångmelodier och göra det till sitt eget, är en bedrift som kräver oerhört mycket tålamod och fingertoppkänsla, för att inte riskera att bli beskyllda för låtstöld, och där kanske vi har svaret på bandets inte så produktiva ådra.



Dock var det med viss oro som jag tog del utav deras nya självbetitlade alster, då bandets frontman Pepper Keenan valde att lämna inför inspelningen av nämnda skiva. Men som form utav trio med Reed Mullin tillbaka på trumpallen och Woddy Weatherman bakom mikrofonen, så bevisar herrarna återigen att tålamod och uthållighet lönar sig i längden.

Att det är sju år sedan nämnda band visade ett livstecken märks på den sprudlande energi som plattan inhyser, där influenserna har breddats en aning. Eller vad sägs om öppnings – låten ”Psychic Vampire” vars köttiga introriff skriker skön åttiotals-metal som sedan för en kort stund växlar om till något som ger oss en liten aning om hur trash-metal hade låtit på sjuttiotalet, för att sedan raskt återgå till föregående riff som nu blir verskomp, där Weatherman visar att Keenan inte var oumbärlig bakom mikrofonen. Efter att det trashklingande partiet ett par gånger återkommit som refräng, övergår låten i det för bandet personifierat klassiska Sabbath-soundet i form utav ett blytungt mellanspel där Weatherman med en skön botten och rasp i rösten visar att han är en sångare av rang, och jag känner ganska omgående att Keenans avhopp snarare lyft bandet då det två föregående släppen varit ganska ojämna. 

Sämre blir det inte när plattans andra spår ”River of Stone” tar över i uppskruvat Zeppelin-manér, där till och med Weathermans röst ger oss lite Robert Plant vibbar, och jag konstaterar när skivan nått sitt slut att nämnda låt blir till plattans höjdpunkt. Efter en kort och fartfylld dänga i form utav den Motörhead/Ramones doftande ”Leeches” så tar bandet med oss på en härligt suggestiv instrumental resa med plattans fjärde spår “El Lamento de Las Cabras” där herrarnas känsla för dynamiska harmonier besannas, och återigen kommer Zeppelinvibbarna fram på ett smakfullt sätt, och jag konstaterar att den energi som herrarna levererar på nämnda alster får man gå tillbaka ända till 1996 års ”Wiseblood” för att finna.

Kvalitén fortsätter att vara genomgående hög, och jag håller nästan på att åka rakt ner i fällan när jag efter drygt halva plattan håller på att utnämna det hela till årets hittills bästa släpp. Men efter dräparlåtar som ”Your Tomorrow” och singelsläppet ”The Doom” så kommer den första lilla vattenläckan då låten ”The Moneychangers” inte lever upp till de föregående spåren. Dock räddas det hela för stunden då klockrena ”Come Not Here” i dess flummiga framtoning drar mina tankar till Soundgarden och under tiden som den underbart punkdoftande ”What We Become” avlöser förgående låt så kommer lugnet återigen tillbaks inombords.

Men på plattans näst sista spår så händer det som inte får hända, då låten “Rat City” utmynnar i någonting som mer liknar ett överblivet demo-spår från en svunnnen tid, och känslan av att bandet fått påtryckningar från skivbolaget om att plattan promt måste inhysa elva spår till antalet blir påtaglig.

Överlag har Corrosion Of Conformity övertygat mig mer än vad gjort de senaste tio åren, då bandet har hittat tillbaka till dess ursprungliga energi. Weatherman sjunger i mitt tycke på ett par nivåer högre än sin föregångare, då han med sitt lite bredare register ger låtarna en mer vidare framtoning. Dave Mullen var ett mer än välkommet återinträde, då man saknade hans personliga gung och sprättiga virvel-spel på föregående alster, och trots plattans för en stund ganska tvära djupdykning i sluskedet, lyckas bandet ändock rädda upp det hela med den klockrena “Time of Trails” som snyggt ger skivan ett värdigt avslut, och jag konstaterar för mig själv att jag gärna ser nämnda band som en trio fortsättningsvis.

Bästa låt: River of Stone

 

1 Shares
Magnus Byström

Magnus Byström

Webbansvarig

Relaterade artiklar

FILM
LIVE
Do NOT follow this link or you will be banned from the site!
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter

Rocknytt Logga 2019 heavy metal

Följ oss på Facebook!

X