ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Opera Diabolicus – †1614 (8.0)

6 Shares

opera-diabolicus

Band: Opera Diabolicus
Titel: †1614
Genre: Symfonisk Metal
Skivbolag: Metalville
Producent: Andy LaRocque & Opera Diabolicus
Releasedatum: 2012-01-20
Betyg: 8/10

Jag skulle gissa på att det är minst två år sedan jag såg det första promofotot på David Grimoire (gitarr, keyboard och all musik) och Adrian De Crow (bas och alla texter). De satt där med sina korpmasker (världens läskigaste mask) på en ödslig taverna och smidde planer. 


Namnet på projektet föll mig snart ur minnet men bilden satt kvar. Jag skulle inte bli förvånad om det var såhär en hel generation kände första gången de såg Kiss stöddiga affischer på sjuttiotalet.

I höstas snubblade jag äntligen på Opera Diabolicus igen och fick det glädjande beskedet att skivan skulle släppas i början på 2012, lyckan var stor och jag målade genast upp skyhöga förväntningar, tack vare den där bilden.

Sambon som oftast ser alla mina skyhöga förväntningar (musik, film, mat & desserter) sluta med smärre besvikelser försökte för min egen skull ta ner mig lite på jorden. Hon hade sånär lyckats när videon till ‘Blood Countess Bathory’ kablades ut på nätet… 
Efter att ha sett den, ja då visste inte ivern några gränser längre.

Nu när jag då sitter här med skivan och har gett den en nästintill daglig åktur i två veckors tid vet jag inte riktigt hur jag ska sammanfatta den. 
Skivan är uppbyggd på element av black, death och doom metal, inte direkt några av mina favoritgenrer, men kombinerat med det teatraliska och det symfoniska har vi här en gränsöverskridande skiva!
Alla mina förväntningar har absolut infriats (så tji fick du sambo!), men känslan av att jag missat något är påtalig. Jag kan fortfarande inte skilja låtarna från dess titlar och jag kan inte sjunga eller nynna med i ett enda stycke. Hela skivan har smällt ihop i en enda lång låt och att välja en favoritlåt visar sig vara omöjligt. Jag känner mig besegrad och överkörd!

Det David och Adrian har lyckats med är storartat, men det är Snowy Shaw (Therion) som stjäl showen rakt av. På rak hand kan jag inte tänka mig en enda person bättre lämpad till att gå loss på skivan. Det growlas, det morras, det viskas och det skriks, allt med passion och fingertoppskänsla utan dess like! Jag förmodar att det här har varit ett drömprojekt för Snowy att arbeta med. 
Sen får jag inte glömma bort hans trumspel heller, gosse vilken åktur det bjuds på! 
Det måste vara ett gissel att vara så bra på två såpass svårkombinerade liveuppgifter.

De tre andra manliga sångarna på skivan, Mats Levén (Krux), Nick Night (Dream Evil) och Jake E (Amaranthe) gör vad de skall men känns i sammanhanget osynliga då allt strålkastarljus redan riktats mot Snowy. Det finns helt enkelt inte plats för någon av de andra att visa upp sig på. 
En som däremot lyckas med att visa upp sig på bästa möjliga vis är Camilla Alisander-Ason. Det blir en bildskön olikhet när hon med sin väna stämma ska hävda sig mot en growlande Snowy eller en rasande Mats. 
En till som också lyckats är Andy LaRocque (Sonic Train Studios) som rattat in ett ljud så grått och blytungt att en höstdepression kommer smygandes. Davids briljanta gitarrlir gör att det nästan värker inombords och trumljudet är så pass tungt att varenda pukrullning känns i mellangärdet. Det var längesedan en skiva gick att spela på så hög volym!

Då skivbolagstrul drog ut på releasedatumet av †1614 hoppas jag att David och Adrian fördrev tiden med att fila på skiva nummer två, för även om jag känner att jag har mycket kvar att upptäcka av skivan ser jag redan fram emot nästa!

Bästa låt: The 13th Guest

Låtlista:

01. Overture
02. The Gates
03. Blood Countess Bathory
04. The 13th Guest
05. In Memoriam
06. Mythos Lamia
07. Forbidden
08. Stone By Stone

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter