ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Caliban – I Am Nemesis (7.0)

2 Shares

calibannemesis

Band: Caliban
Titel: I Am Nemesis
Genre: Metalcore
Skivbolag: Century Media Records
Releasedatum: 2012-02-03
Betyg: 7/10


Caliban är ett band som jag stundtals farsineras utav, samtidigt som jag många stunder inte riktigt blir klok på dem. Jag kom ihåg hur jag hoppade av lycka när jag fick ta del utav 1999 års fullängdsdebut A small boy and a grey heaven”, som med dess skramliga punk kontra garagerock-sound levererade tunga metalriff, vilket skapade en liten säregen ljudbild. Men redan på 2001 års uppföljare “Vent” hade det så genuina finpolerats till något mer traditionellt numetal-sound som visserligen kändes fungerande, men ack så mycket mindre originellt. Problemet med CALIBAN är att de trots sju fullängdare i ryggen, fortfarande känns som en oslipad diamant.


Nämnda band har så många kvalitéer, lika mycket som de har brister. Kvalitéerna ligger i deras förmåga att skapa intensitet i musiken, och även om de ibland leker lite väl mycket med samma rytmer så får de alltid till ett gung som jag rycks med i. Detta uppblandat med Andreas Dörners underbart rytande röst i LAMB OF GOD klass gör att nämnda band bitvis levererar förstaklassig coremetal, för att i andra lägen göra mig riktigt besviken. Det finns två problematiska element hos CALIBAN. Det första är Andreas Dörners allt för inrutade texter. Under de gångna fjorton åren har han likt en post-apokalyptisk David Coverdale morrat fram lyrik om brustna hjärtan i jag-form, där hans komprimerade ordförråd många stunder ställt mig frågande om jag suttit med rätt skivkonvolut i min hand. Äktheten i Dörners förmedlande av sina texter har varit lika med noll då jag har svårt att tro att man kan orka leva med sig själv om man år efter år blivit golvad av sin käresta. Problem nummer två är bandets envishet av att använda sig utav växelsång där Denis Schmidt står för den mer melodiskt rena men ack så ensidiga sången. Man skulle kunna ta majoriteten utav Denis sångpålägg som gjorts genom åren, lägga dessa på varandra och inse att tongångarna mer eller mindre följer varandra unisont, och där anser jag att problemet är som markantast, och är övertygad om att kvalitén skulle höjas avsevärt om Mr. Schmidt knep käft. Jag har gått och hoppats inför varje nytt släpp CALIBAN gjort, men har blivit mer skeptisk till detta band då, då jag gång på gång fått gå hem med svansen mellan bena. Mina förväntningar och förhoppningar har minskat avsevärt inför varje albumsläpp, så därför tog jag mig an deras senaste alster I Am Nemesis, det åttonde i ordningen, med mer pliktkänsla än nyfikenhet.

Första spåret ut på plattan är upptempo-låten We are the Many vars energiska inledning med tunga gitarrer och energiskt dubbeltramp av Patrick Grün, får mig att haja till direkt. Men det är med viss vaksamhet jag gungar med i den massiva ljudbilden, då min entusiasm så många gånger övergått till ren besvikelse. Sedan kommer den första textstrofen där Andreas vrålar ut “We are, we are one voice – one heart”, för att sedan övergå till versen där tempot fördubblas när Andras väser ut med känsla av förtvivlan och hat, “You sound like a broken record, different words for the same old lies”, och den lite vaksamma entusiasmen hänger fortfarande kvar. När vers ävergår till refräng så återgår låten till samma tempo och rytm som inledningsvis, och när Dörner vrålar ut “We are the many, like drops of water, Alone we are nothing, together we’re crushing” kryddat med en ödesmättad keyboard-slinga så konstaterar jag att här har hänt någonting. Sämre blir det inte när det instrumentala mellanpartiet skapar en skön kontrast med den åttiotals-klingande keyboard-slingan som påminner lite om introt till den gamla Noice – dängan Bedårande barn”, och jag konstaterar att CALIBAN levererat sin tveklöst starkaste låt hittills.

Det blir inte sämre då låt nummer två, den blytunga “The Bogeyman” mynnar ut ur högtalarna, med sitt grooviga tung-gung, och jag märker även här en förändring, då Andréas för första gången i bandets historia lämnat sin hjärtskärande martyrstämpel och skrivit en hyllningstext till den gamla kultrullen med samma namn, och även att under dessa två klockrena öppningsspår så har Denis knipit igen och koncentrerat sig på det han är bäst på.

Det är bara att konstatera vad problemet legat och fortfarande ligger hos nämnda band. Så fort Denis på tredje låten gör sin första sånginsats på skivan, så dras kvalitén ner avsevärt. Dock måste jag poängtera att jag äntligen ser en strimma av hopp i CALIBAN, då skönsången inte har fått lika mycket utrymme på detta alster, vilket gör att låtar och texterna kommer mer till sin rätt när Denis kniper käft. Så jag kommer fortfarande att leva på hoppet, att gå och vänta på det där mästerverket som på senare år känts mer som en utopi än en möjlig företeelse. Och jag kommer fortfarande att för mig själv och be på mina bara knän att skippa skönsången, för att istället ge Andreas det utrymme som krävs så ror ni nog detta i land på nästa alster.

 


Bästa låt: We Are The Many 

 

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
Inga inlägg hittades.
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter