ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Opeth – Sorceress

opeth-sorceress-500

Ingen som prenumererar på Sweden Rock Magazine kan ha missat att Opeths frontman Mikael Åkerfeldt är en skivnörd av gigantiska mått. I sin spalt skriver han om obskyra skivor vi bara måste ha hört, med samma inlevelse, passion och frenesi som en tonårig pojke som spelar in blandband med “grymma Kiss-låtar” till sin första kärlek.

Åkerfeldt nådde en kritisk punkt då han propagerade för den norske jazzmusikern Terje Rypdals skiva Bleak House från 1968. Tydligen ska tidningen ha fått en drös klagobrev. “Det här är ju fan inte hårdrock!”, lär det samlade omdömet varit.

Jag tillhörde dem som aldrig hört Rypdal innan, men blev nyfiken och införskaffade plattan. Jag tyckte väldigt mycket om det jag hörde. Det var definitivt en pusselbit till förståelsen av Opeths sound, på samma sätt som den musik var som Åkerfeldt spelade i SR:s “De bortglömda mästerverken” för några år sedan.

Åkerfeldt hämtar näring från band du sannolikt aldrig hört. Vad sägs om Culpeper’s Orchard, Blackwater Park, Cressida, Linda Perhacs, Gracious och Aphrodite’s Child?

I tider då en låt har tre sekunder på sig att göra intryck innan den knappas bort av den rastlöse lyssnaren fortsätter Opeth att göra krångliga proggiga skivor. Modigt? Nja, sannolikare är väl att de helt enkelt gör vad de älskar; att skapa unik musik utifrån övertygelsen att det de själva tycker är bra borde slå an en sträng hos andra – oavsett hur smalt det kan verka. Jag älskar dem för det.

Som vanligt finns det fullt av referenser och blinkningar att leta efter. Det är nog ingen slump att omslaget är så likt Nazareths Loud ‘n’ Proud, eller att Moody Blues har gjort en platta med samma titel som låten The Seventh Sojurn. Ni hittar lätt andra passningar: Strange Brew – Cream, Will O the Wisp – Ennio Morricone… äh, leta själva. Det är garanterat underhållande om du är nörd.

I mina öron är Sorceress emellanåt något tyngre, bluesigare och gubbigare än de föregående släppen. Det verkar som om Joe Bonamassa suttit i studion och nickat erkännande när Åkerfeldt släppt en Robin Trower-doftande bluesräka. Men det är långt ifrån en bluesplatta. Tro inget annat. Det är mer dynamiskt än så.

För ett fan av tidiga Genesis, Moody Blues, King Crimson och liknande så är Sorceress givetvis godis för öronen. Jag kan samtidigt förstå att många renodlade hårdrockare kanske finner det för introvert. Lägg slantarna på årets Running Wild-platta istället.

Ni som tyckte Opeth var bättre förr kan gärna sitta och lysssna på Orchid och My Arms, Your Hearse. Men ni har ingen aning om vad ni missar.

Opeth – Sorceress

[yasr_overall_rating]

Genre: Progressiv rock, hårdrock
Bästa låt: Strange Brew
Bolag: Moderbolaget/Nuclear Blast
Speltid: 56 min (med bonuslåtar 90 min)
Betyg: 4/5

Låtlista:
01. Persephone
02. Sorceress
03. The Wilde Flowers
04. Will O The Wisp
05. Chrysalis
06. Sorceress 2
07. The Seventh Sojourn
08. Strange Brew
09. A Fleeting Glance
10. Era
11. Persephone (Slight Return)
12. The Ward” (Limited Edition bonus track)
13. Spring MCMLXXIV” (Limited Edition bonus track)

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER