DGM är en strävsam italiensk grupp, med en historia som började redan 1994. Starten var trevande, men 1997 släppte de en mini-CD som togs emot väl av publiken. Därmed var bollen i rullning. Sedan starten så har det vid det här laget hunnit bli ganska många plattor, och bandmedlemmarna har hunnit bytas ut några gånger – faktiskt så finns det sedan 2007 inte en enda en av originalmedlemmarna kvar i bandet. Och i och med medlemsbytena så har även bandets sound förändrats en smula.
Det mest bekväma sättet att beskriva hur dagens DGM låter, är att kalla dem för Symphony X:s italienska halvsyskon. Likheterna och de gemensamma nämnarna är många: banden är jämngamla, de påminner musikaliskt mycket om varandra och förutom att de har turnerat ihop så gästspelar även gitarristen Michael Romeo från Symphony X på DGMs senaste album. Men DGM:s sångare Marco Basile har inte fullt lika mäktig pipa som Russel Allen, och därför låter DGM lite mjukare och mer melodiöst. Skall jag fortsätta att jämföra med andra band, så kan jag även nämna Pagans Mind eller varför inte Seventh Wonder.
The Passage är ett album som jag omedelbart tycker om. Ni vet den där känslan när man sätter på en platta och med en gång känner att det här, det är min musik! Favoritspåren är många. Inledande The Secret Part 1 och 2 fångade mig som sagt omedelbart. Tillsammans utgör de en mer än 15 minuter lång progressiv resa med underbar sång, rikligt med solon, mycket melodi och lite oväntade orientaliska toner på slutet. En annan favorit är Ghost of Insanity, där Tom Englund från Evergrey gästsjunger och sätter en stark Evergrey-prägel på hela låten.
Lite förvånad blir jag när Disguise strömmar ut ur högtalarna. Det är ett kort stycke känslosam sång på knappa 2 minuter, ackompanjerad av ett piano. Jag kommer att tänka på den där burken med kaffebönor som man kan finna i de flesta parfymerier. Tanken med burken är att när man sniffat på så många parfymprover att allt till slut luktar lika, då kan man nollställa näsan genom att lukta i burken med kaffebönor. Lite på samma sätt upplever jag Disguise. Den ligger inklämd efter två intensiva spår (Fallen och The Passage), kanske för att ge lyssnaren en möjlighet att kalibrera öronen om de små benen i mellanöret händelsevis kommit i oordning efter dessa.
Daydreamer är en annan rolig låt som skiljer sig från de övriga med sin lite funkiga vers, och därpå följer Dogma där Michael Romero som sagt gästspelar. Albumet avslutas med den avskalade och stämningsfulla In Sorrow som lugnar ned lyssnaren efter den intensiva upplevelse som The Passage innebär. En av de bättre plattorna jag har lyssnat på i år!
DGM – The Passage
[yasr_overall_rating]
Artist: DGM
Titel: The Passage
Genre: progressive Rock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2016-08-26
Betyg: 4/5
Bästa Låt: The Secret Part 1 och 2
