The 69 Eyes har aldrig hymlat med att de är filmfantaster. En hel del låttitlar genom åren har hämtats från filmer som exempelvis ”The Hunger” (med David Bowie) och den klassiska 80-talsvampyrrullen ”Lost Boys”. Därför är det svårt att inte se nya albumets titel ”Universal Monsters” – och omslaget med för den delen, som ännu en flirt med film. I detta fall är det ju naturligtvis samlingsnamnet för filmbolaget Universal Studios klassiska skräckfilmer, där ”Dracula” med Bela Lugosi och ”Frankenstein” med Boris Karloff är de som flest känner till, som fått äran att låna sitt namn till nya albumet. Tittar man närmare på låtlistan för ”Universal Monsters” kan den som så önskar finna fler filmflörtar – för något temaalbum byggt runt Universal Studios gamla filmer är detta inte fråga om.
”Universal Monsters” erbjuder elva spår från dessa gothrockare. Här och var ligger det inte så långt ifrån Jyrki 69’s gothabillyband The 69 Cats ljudmässigt utan att för den skull slå över i gothabilly, men är mest framträdande i ”Miss Pastis” och introt i efterföljande ”Shallow Graves”. Även sångmässigt finns likheter även om detta inte är första gången han använt sin djupare röst. Kanske har sångarens sidoprojekt tillfört bandet en välbehövlig blodtransfusion eller så är det de fyra år sedan förra släppet som spelar in. I stort känns faktiskt The 69 Eyes mer inspirerat än på länge. Albumet är lite mer varierat än ”X” men med allt man förknippar med bandet. Närmast för en jämförelse ligger de två senaste albumen sett till ljudbilden. Jyrki69’s röst, speciellt i de lägre registren, är underbart vacker och kryper in under skinnet på en. Det känns nästan som man måste gå tillbaka till ”Blessed Be” och ”Paris Kills” (eller i varje fall The 69 Cats’ ”Transylvanian Tapes”) för att uppleva en hel platta som han gör lika lysande sånginsats på. Lyssna till exempel på den svängiga ”Lady Darkness” och njut! En annan svängig låt som rekommenderas är ”Shallow Graves”. ”Jerusalem” är en av de långsammare låtarna utan att vara en ballad och med Jyrkis röst som glasyr på hela skapelsen. Den skulle till och med The 69 Cats kunnat göra om de någon gång känner för att dra ner gothabillyn lite för i de lugnaste delarna skulle den mycket väl kunna gå över i gothabillyrock. I stället håller de sig till 69 Eyes’ rocksound och den är riktigt snygg med orientalisk touch på slutet. Kanske en blivande liveklassiker? ”Stiv & Johnny” har vissa tidiga Alice Cooper-vibbar och rockar loss riktigt bra medan ”Never” bjuder på en ganska allsångsvänlig refräng och sköna gothabillygitarrslingor. ”Blue” är lite drömskt vacker och suggestiv. Inspirerad av Ennio Morricones westernsoundtracks och westernfilmmusik i stort bjuder de även på ”gothcountry” i ”Black Pie” som funkar bättre än man kan tro. Den enda låt jag fortfarande inte kan med är inledande ”Dolce Vita” – och det trots att den släpptes som singel för en tid sedan och jag hunnit lyssna in mig väl både på den och på första singelsläppet ”Jet Fighter Plane” –den sistnämnda föll i bättre jord här och känns som ett riktigt bra singelval.
Sammanfattningsvis är detta kanske i sin helhet det bästa de gett ut sedan de klassiska albumen ”Blessed Be” och ”Paris Kills”, men en fortsättning på de två senaste albumen musikmässigt. En och annan kommer att sakna de mer tydligt gothstöpta alster The 69 Eyes har gjort tidigare, men de som tyckte om stilen på de två senaste albumen och/eller vill ha ett riktigt bra rockalbum med tydliga mörka gothstråk á la 69 Eyes kommer bli belåtna.
[wp-review id=”27549″]
