Om man vill kalla det supergrupp eller inte är väl en smaksak, men Phantasmas sammansättning av Charlotte Wessels från Delain, Oliver Phillipps från Everon och Georg Neuhauser från Serenity ställer förväntningarna rätt högt redan från början. Lägg sedan till gästspel av till exempel Tom Englund från Evergrey och flera andra, så borde väl epitetet supergrupp ändå ligga rätt nära. Denna typ av grupper har en tendens att hamna i antingen den ena eller den andra av två fack: Antingen blir det magiskt bra, som i Tobias Sammet´s Avantasia, eller så blir det som när Brasse i Fem Myror gjorde korvtårta – mest otäckt.
The Deviant Hearts gör det hela lite svårare. Till en början har jag svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker. Vid första genomlyssningen låter det ärligt talat mest Serenity, och jag blir först rätt besviken över att Charlotte Wessels inte lyckats sätta en mer tydlig, rockigare Delain-prägel på konceptet. Men å andra sidan, när jag lyssnar om några gånger så börjar jag ganska snart att vackla lite grand. För visst hörs Georg Neuhauser en hel del, brytning och allt, men Wessels röst tar mer och mer en framträdande plats. I titelspåret The Deviant Hearts gör hon en otroligt vacker duett med Evergreys Tom Englund, och när deras röster tillsammans bygger upp den kraftfullt symfoniska refrängen i perfekt samklang kan man inte gärna stå emot. The Deviant Hearts är ett konceptalbum efter en idé av Neuhauser, och uppbyggt runt Charlotte Wessels debutnovell med samma namn. Wessels röst utgör också själva ryggraden i skivan, och oavsett om hon sjunger tillsammans med Neuhauser eller med valfri sångare från Evergrey, Van Canto, Everon eller TransSiberian Orchestra så låter det alltid nästan bedövande vackert.
Men – det brukar ju alltid finnas ett men – The Deviant Hearts består i mitt tycke till alldeles för stor del av ballader och halvballader. Skivan lyfter som allra bäst när musiken tillåts ta lite fart som i The Deviant Hearts, vackert intensiva Enter Dreamscape eller den nästan-rockiga Novaturient. Sistaspåret Let It Die avslutar också The Deviant Hearts på ett episkt storslaget sätt, men mellan dessa låter blir det ofta för mjukt och välsockrat och faktiskt på grund av detta oförtjänt tråkigt. Tar man låtarna en och en så håller både Runaway Gray, Try och kanske framför allt The Lotus and the Willow en fantastiskt hög klass, och som sagt, vilka röster! Problemet blir bara att det blir lite för vackert, lite för välproducerat. Ett rockigare tempo, lite mer trummor och några distade gitarrer på åtminstone några till av skivans tolv spår så hade betyget kunnat bli ännu högre. Ibland kan en liten gnutta skitighet tillföra mer själ till en aldrig så vacker produktion i övrigt. För redan frälsta fans av Serenity och liknande välpolerad symfonisk europeisk metal så kommer The Deviant Hearts å andra sidan säkert att kunna kandidera till årets skiva.
Band: Phantasma
Titel: The Deviant Hearts
Genre: Symfonisk/Power metal
Skivbolag: Napalm Records
Releasedatum: 2015-11-20
Betyg: 7/10
Bästa Låt: Enter Dreamscape, Let It Die
