De senaste albumen från Dark Moor, -jag tänker då på de tre senaste släppen, har i mitt tycke varit lite ojämna. Svulstig symfonisk power metal varvat med intetsägande partier och ganska ofta även låtar är vad som bjudits på sedan 2010. Sångaren Alfred Romero är en ganska hygglig sångare trots att hans röst inte direkt har något speciellt över sig. Den har dock vid några tillfällen räddat bandet i mina öron från totalflopp på senare år. Då jag såg att detta spanska band skulle ge ut ett nytt album var jag ganska skeptisk.
Min första reaktion vid genomlyssningen var att kontrollera att jag verkligen lyssnade på rätt platta. Var det här Dark Moor? Jodå, det var det visst. Skivan inleds med ett popaktigt instrumentalt spår, ”November 3032”, för att övergå i första låten med sång, ”Abduction”. Det popaktiga dominerar plattan igenom även om man här och var kan höra trumtakter som hör hemma inom power metal. Då det inte är popmusik påminner det lite om musikal. Mest låter albumet som de försöker få musiken från den spelad på någon spansk motsvarighet till P4. Möjligen kan de också nära drömmar om att ställa upp i Eurovisionschlagerfestivalen 2016, vad vet jag. I vilket fall som helst är detta tråkigt att lyssna på. Första delen är minst sagt sövande fast jag kan skönja inslag av både gospel och soul i ett par spår som borde livat upp den slätstrukna och repetitiva musiken en aning. Först vid sjunde spåret ”The Existence” vaknar jag till. Låten är visserligen på den poppigare skalan, men här snackar vi äntligen något som påminner om power metal om än lättviktig sådan. Den är riktigt bra med lugna delar blandat med snabbare och rockigare avsnitt. Så här ska Dark Moor låta! Tyvärr blir glädjen kortvarig. Nästföljande ”Imperial Earth” har visserligen ett pampigt körarrangemang både i inledningen och genom låten som lovar gott. Dessvärre gör bandet inget intressant av det hela även om det är ett av skivans bättre spår. Den stora störtdykningen kommer dock på ”Gabriel” som är så genant dålig att jag inte förstår hur de kunnat välja att göra video till den. Efter ett för detta album riktigt lyckat intro rasar låten snabbare än en fallande rymdraket (om vi ska hålla oss till skivans rymdtema). Ett litet stänk av guldskimmer ges på musikallika ”There’s Something in the Skies” med lite Queen-vibbar strax efter halva låten. Det är pampigt så det förslår och oväntat bra.
Som helhet är detta alldeles för energi- och händelselöst. Jag har rent av svårt att hålla isär de flesta låtarna. Av skivans tio låtar är det ”The Existence”, ”Imperial Earth” och ”There’s Something in the Skies” som räddar ’Project X’ från ettan. Om du gillar pampig popmusik klassificerad som power metal med inslag av musikal, lite körer här och var, pålagda röster som för tankarna till de ofta använda nyhetsrösterna inom hårdrocken och där allt finns tillgängligt utom den rätta gnistan som får det att tända till trots att skivan är torr som fnöske har du här plattan för dig. Införskaffar du deluxeutgåvan får du dessutom bra nyinspelningar av gamla fina klassiker som ”Maid of Orleans” och ”Somewhere in Dreams” bland annat. Frågan är bara om det är värt att få nya plattan ”på köpet”….
Band: Dark Moor
Titel: Project X
Genre: Power Metal
Skivbolag: Scarlet Records
Releasedatum: 2015-11-06
Betyg: 2/10
Bästa låt: The Existence
