Det var tre år sedan Korpiklaani gav ut ett album senast. Nu är “vildmarksklanen” med Jonne Järvelä i spetsen tillbaka med “Noita”, en titel som väl för övrigt bäst kan översättas med “shaman” (precis som bandet en gång hette innan de ändrade till Korpiklaani). I likhet med de senaste skivorna är även detta alster helt på finska.
Korpiklaani är ett band som gör sig bäst på finska. Språket bidrar i stor utsträckning till att ge deras folkmusikinfluerade musik atmosfär. I alla fall jag kan inte låta bli att tänka på milsvida skogar, sjöar och myrar förslagsvis någonstans i Finland, långt från bebyggda trakter. Mer civiliserade bygder gör sig också påminda på detta album genom delar av låtar som är mer traditionell hårdrock än folkmetal. ‘Sen Verran Minäkin Noita’ låter som en folkmetalversion av något Black Sabbath/Dio hade kunnat göra till exempel. Till största delen är det dock folkmusiken som dominerar. ‘Minä Näin Vedessä Neidon’ bjuder på ett vackert och smått melankoliskt intro och även en välbehövlig andningspaus från de snabbare låtarna. Första spåret ‘Viinamäen mies’ och fjärde låten ‘Sahti’ (en sorts hembrygd öl även om ordet också kan betyda svagdricka) låter som bandets dryckesvisor denna gång. Gissningsvis har singelsläppet från skivan, ‘Lempo’, i likhet med stora delar av förra skivan “Manala” sitt ursprung i det finska nationaleposet Kalevala. Hursomhelst är det en medryckande sång där man får lust att sjunga med i refrängen. ‘Jouni Jouni’ (ett finskt namn för övrigt) är en partylåt och en riktig rockstänkare. Det enda som är enerverande med den är att den starkt påminner om någon klassisk 50/60-talslåt som jag för närvarande inte kan komma på titeln på. Kan det månne vara Tommy James and the Shondells’ ‘Mony Mony’ tro? Jag lär knappast vara den enda som förgäves försöker komma på vad detta är för låt – egentligen. ‘Kylästä Keväinen Kehto’ är kanske den av låtarna som går mest obemärkt förbi, även om det inte är något direkt fel på den. Den framstår som aningen anonym i detta sammanhang bara.
Något som gör Jonne Järveläs röst speciell och som ger Korpiklaani ett säreget sound är att han lägger in ett lätt jojkande i sitt sätt att sjunga emellanåt, exempelvis på ‘Ämmänhauta’ och ‘Luontoni’. Det är något som i allra högsta grad passar bandets musik. Något renodlat jojkande bjuder Järvelä dock inte oss på denna gång såvida man inte räknar med slutet på ‘Luontoni’ och ‘Sen Verran Minäkin Noita’. I övrigt låter albumet precis som man förväntar sig att ett Korpiklaani-album ska låta. Kanske är det något mer lättillgängligt än föregående släppet “Manala” – och det utan engelskspråkiga versioner av låtarna. Inget nytt med andra ord, men det funkar även denna gång utan att kännas som en ren upprepning av tidigare alster.
Skivbolaget har tidigare utlovat ett album som skulle få en att vilja dansa. Nog klarar Korpiklaani att leva upp till detta med “Noita”. Visst finns här något långsammare spår, men efter de två inledande partyspåren är det lika bra att behålla älgskinnsskolten på och svinga sina lurviga med mjödstånkan i högsta hugg och renhornet på hjässan till skivans slut. Detta var faktiskt bättre än väntat. De nosar på åttan och de är så nära man kan komma, men vildmarksklanen får nöja sig med en sjua -denna gång.
Band: Korpiklaani
Titel: Noita
Genre: Folk Metal
Skivbolag: Nuclear Blast Records
Releasedatum: 2015-05-01
Betyg: 7/10
Bästa låt: Lempo, Ämmänhauta
