Stockholmsbandets första skiva “The Truth And A Little More” står fortfarande bland de främsta skivorna i hyllan – och det beror inte enbart på att den faktiskt redan börjar få ett visst samlarvärde. Hundratals andra skivor har kommit och gått under åren, men Eclipses kvalitétsstämplade musik har lyckats bestå från dag ett även om debuten känns i blekaste laget med tanke på vad de presterar idag. Men sedan denna debut har bandets form och utveckling pekat spikrakt uppåt. Efter att bandet släppt andra skivan “Second To None” genomgick de medlemsbyten som ledde till det nuvarande bandets uppställning, även om Eclipse inför “Armageddonize” värvat en återvändare, den eminente Magnus Ulfstedt som även var med i starten. Denna gång är han inte trummis utan istället bassist. Den nya starten förevigades med magnifika “Are You Ready To Rock” från 2008. Först fyra år senare följde de upp med suveräna “Bleed and Scream”. Som för mig och säkert många andra var det 2012 års bästa skiva då den innehåller i stort sett allt som söks på en hårdrocksplatta: en extremt hög lägsta nivå och alldeles förträffliga låtar paketerade och levererade på bästa tänkbara sätt.
Nu är den självklara frågan hur “Armageddonize” står sig i jämförelse. Når den upp till samma makalöst höga klass? Kan den till och med bli 2015 års bästa skiva? Efter att ha snurrat detta alster massvis av gånger så kan jag utan överdrift påstå att allt tyder på det. “Are You Ready To Rock” är för mig ett mer klassiskt och melodiöst hårdrocksalbum medan “Bleed And Scream” inkluderade lite mer metal, men det utan avkall på melodierna. “Armageddonize” är inget annat än en perfekt blandning av dessa två. De har tagit det bästa från dessa två album samtidigt som de gjort allt så mycket bättre på denna skiva. Den första tanken som slår mig är att Eclipse har hittat hem, det är så här de ska låta, det här är Eclipse. Eclipse är numera omöjliga att ta miste på. De har etablerat ett eget sound som har allt som jag önskar, nämligen massor av energi, attityd, pondus, de bästa melodierna, rätta känslan, enorm glädje som levereras på ett mästerligt sätt. Att Erik Mårtensson är en av branschens bästa låtskrivare, producent och en enormt bra sångare har bevisats långt tidigare men med komponeringspartnern och riffmästaren Magnus Henriksson så uppstår inget annat än magi. När sen slagverksesset Robban Bäck och keyboardgeniet Johan Berlin tillfört sitt till musiken så når bandet absolut perfektion. Produktionen är tveklöst den bästa Erik hittills gjort där han får ut det mesta och bästa samt att alla instrument kommer till sin fulla rätt. Den är bombastiskt och en käftsmäll där trummorna har gigantiskt tryck. Basen ligger längre fram i mixen och ger en lite köttigare nyans till musiken. Det kompletterar de utsökta Magnus-patenterade gitarriffen som är av maximal njutningsbar världsklass.
Erik sjunger bättre än någonsin, krossar allt han tidigare gjort totalt och tillhör numera de absolut främsta sångarna inom rocken. Robban ger oss utsökt trumspel som alltid och det är så väl avvägt och vartenda slag och detalj är så passande att man nästan ryser. Johans keyboard tar oftast inte så mycket plats i ljudbilden, men han finns där och ger musiken dimension och snygga delikatesser som är synonymt med Eclipse. Imponerande gitarrsolon och flera utsökta körarrangemang som förstärker allsångspotentialen förgyller musiken ytterligare. Det märks tydligt att de blir bättre musiker och låtskrivare för varje platta och de har med all säkerhet ännu mer kapacitet att visa upp.
Det finns heller inte några som helst tecken på utfyllnad på denna skiva, utan du som lyssnare blir serverad och bortskämd med låt efter låt av yppersta klass där utbudet är fantasirikt, varierat och genomarbetat. Melodierna är fler, bättre och starkare än någonsin. Trots att jag levt med detta album en längre tid finns absolut inga tecken på att låtarna är på väg att mattas av. Ett snyggt och stilrent omslag förmedlar också rätt känsla till musiken: inget traditionellt Frontiers-omslag utan det ser helt enkelt ut som bra hårdrock låter. Elva gnistrande låtar fördelade över ca 45 guldkantade minuter är vad som bjuds här men om du vill lägga en extra slant och få mer utav Eclipse så får du också en akustisk version på “The Storm” på den japanska utgåvan.
“I Don’t Wanna Say I’m Sorry” startar skivan efter en kortare inledning och ger oss alla bitar på vad Eclipse är: driv, energi och melodier att dö för. Varje sekund av låten är fylld av imponerande glöd som nästan paralyserar dig och låten blir direkt beroendeframkallande. Första singeln “Stand Your Ground” följer upp och visar lite nya drag i versen som är vackert lättillgänglig för att sedan övergå till en mer klassisk hårdrocksrefräng med en bländande melodi. Den är absolut ett bra val som singel även om valet inte kunnat vara lätt. Fortsättningsvis blir det lättare för dem för de behöver bara slå med tärning då det finns tio potentiella singlar till på detta album.
“The Storm” har skivans mest berörande vers textmässigt och musikaliskt snygga melodi och det kan delvis bero på att denna låt skrevs i samband med att Eriks pappa tragiskt och hastigt gick bort. Det här är känsloladdad och vacker hårdrock med en refräng som är omöjlig att inte ta till sig. Efter en utsökt inledning av Magnus och Johan på låten “Blood Enemies” som får mig att tänka lite på Gary Moore så skruvas tempot upp och denna skivas “Battlegrounds” presenterar sig på ett dräpande sätt – fast bättre, med mer energi och är ett solklart konsertlåtsval där allsången definitivt kommer göra samtliga deltagande människor hesa för resten av kvällen.
En tidig favorit blev “Wide Open” som är en av de bästa låtarna Eclipse någonsin skrivit med ett högt tempo, pondus och en gigantisk och svåröverträffad refräng. Ett solklart mästerverk. Låt nummer sex “Live Like I’m Dying” är skivans ballad och det är bara att konstatera att Erik och co. skriver oemotståndliga sådana. Den griper tag, berör och är sanslöst vacker. Därför känns det passande när “Breakdown” avlöser och ger bra kontrast, för här har vi en låt som kantats med en svag nyans av blues. Den är gjord för fest och det en lång sådan. Det är bara trycka på repeat och låta glädjen ta över. Konstigt vore det om denna också inte blir med i liverepetoaren där den förmodligen gör sig absolut bäst då den har ett osedvanligt sväng och denna låt skiljer sig mest från det vanliga “Eclipse-soundet” med ett tema på glädje och allsång som ingen kommer kunna undgå.
“Love Bites” är rak och härlig attitydsrik hårdrock i upptempo med snygg vers, dubbla baskaggar, stiligt riffande och en lite rakare refräng som sätter sig i skallen direkt. Imponerande. “Caught In A Rush” är en klassisk hårdrockslåt med alla nödvändiga ingredienser för att inte lyckas sitta still, inte ens de inledande femton sekunderna klarar jag. Tempot dras ned något i “One Life – My Life” som börjar med 80-talsinspirerad keyboard för att sedan övergå till en läcker vers med bas, keyboard och trummor. Refrängen är en av de absolut bästa jag hört på länge alla kategorier och låten blev favorit snabbt och är det fortfarande. Avslutningsvis har vi “All Died Young” som stilmässigt kan liknas med “Aint Dead Yet” från “Bleed And Scream” med dubbeltramp från Robban, enorm dos energi, mäktiga och storslagna riff med en sagolik refräng. Just energin i denna låt får en nästan att misstänka dopning.
Viljan att skruva volymen förbi max varje gång jag hör skivan finns där och hittills har jag tyvärr inte funnit ljudanläggningen som klarar kravet när det gäller volym och ljudkvalité för att få ut det lilla sista av skivan. Jag söker vidare men vad som händer då törs jag knappt tänka på. Eclipse hade en mycket svår utmaning framför sig, men har nu bevisat och övertygat att de klarade den galant. Detta album är det absolut bästa jag hört på flera år. Jag rekommenderar detta album till alla och är man intresserad av att ta del av det bästa hårdrocks-Sverige har att erbjuda idag så är detta skivan för er. Jag är lyrisk, lycklig och övertygad om att Eclipse är något alldeles extra. De är bandet som får ihop en helhet som är närapå oöverträffbar och även om superlativen som staplas på hög i denna text kanske är för många för er läsare så känns de otillräckliga att beskriva hur bra denna skiva är. Den mest korrekta beskrivningen med ett ord är mästerverk och detta nya mästerverk kommer hyllas av mig i lång tid framöver.
Efter “Bleed And Scream” nämndes Eclipse av mig som en del av den nya vågen av svensk hårdrock. Med “Armageddonize” har vågen nått tsunamiproportioner som nu är redo att skölja över varenda hårdrockare. Så håll i er och njut! Det är inget annat än en fantastisk resa. Glöm äpplen, örter, mineraler, B-, C- och D-vitaminer för är det något som får en att må bra och som man kan få sig en redig energiboost året runt av så är det Eclipse och deras nya skiva “Armageddonize”.
“These 45 minutes a day keeps me happy all day and the doctor away”
Band: Eclipse
Titel: Armageddonize
Genre: Hårdrock
Skivbolag: Frontiers
Releasedatum: 2015-02-20
Betyg: 10/10
Bästa låt: Wide Open
