I Sweden Rock Magazine biktade sig The Unity om att deras gemensamma musikreferensram var Pretty Maids. Bandet hade så mycket olika genrer i sitt musikbagage, att de blev tvungna att hitta och enas vid en gemensam nämnare.
Pretty Maids blev svaret, varför inte, en toppenidé helt enkelt. Utifrån mitt hårdrockperspektiv är de ett av världens bästa hårdrocksband.
Det finns inget band på planeten som kan mäta sig med danskarna, när det kommer till att skriva förhistorisk hårdrockhistoria, tillika visa kompassriktningen 40 år senare, på hur hårdrock bör låta.
Kan över 2 000 band influeras av Judas Priest anno Painkiller-eran, och ändå inte förkastas av partipiskande skivrecensenter, så borde definitivt fler påverkas av Pretty Maids underskattade kvalitetsstämplade ballader, mellantempo, snabba eller heavy metaliserade hymner.
Gitarristen Henjo Richter (Gamma Ray, Charon, Avantasia) och trummisen Michael Ehré (Gamma Ray, Love.Might.Kill, Unisonic, Metalium, Firewind) tog initiativet till bildandet av The Unity.
Deras förra album Pride var en uppvisning i den högre skolan. För mig var den a contender of the year. Den fullkomligt däckade sina lyssnare med kvalitetsstål som “Hands of time“, “Line and sinker“, “Angel of down“, “Damn nation“, “Guess how I hate this” och “We don´t need them here“.
En handfull tyska band har förstått det här med en välavvägd metalformel mellan tungt och lättuggat. Kanske det är därför tyskar älskar sin bratwurst och sin brysselkål – al dente, men knaperstekt?
Om de ogenerat snott de från skandinaverna låter jag vara osagt, men Masterplan, A life divided, Darkhause, Scorpions, Avantasia, Pink cream 69, Jaded heart, Edguy, Axxis, Oomph och Kissin dynamite tillhör dem som knäckt koden.
The Hellish Joyride är kålknaprarnas femte studioabum. På bästa “fast-as-a-shark-maner” avlossar de “Masterpiece“. Betydligt lugnare blir det i efterkommande “The hellish joyride” som är ett riktigt anthem.
På fjärde låten “Only the good die young” avfyrar de albumets starkaste kort; refrängen är verkligen top notch.
“Saints and sinners” guidar sangviniskt sina lyssnare till power-metal-land”. Näst sista låten “Golden sun” tillhör också låtarna som sticker ut sådär lite extra.
The Italian Stallion: Gianbattista ”Gianba” Manenti (Love.Might.Kill) har verkligen en röst som är som gjuten för den här typen av bombastisk musik – en klassisk hårdrockvokalist av rang.
Dock upplever jag att Pretty Maids skuggan nästan förbleknats, vilket i mitt tycke är lite tråkigt. Jag hade gärna sett en fortsättning på den kvalitet som frammanades på förra albumet Pride.
Variationen är det verkligen inget fel på. Hade helheten varit i paritet med den, så hade albumet varit riktigt bra. De här killarna kan sin sak, inget är egentligen dåligt, men helt enkelt inte heller tillräckligt bra.
Band: The Unity
Titel: The hellish joyride
Genre: Melodisk hårdrock
Skivbolag: Steamhammer
Releasedatum: 25 augusti
Bästa spår: Only the good die young
