Prins Svart är i en helt annan liga när det kommer till rock på svenska. Inte pojkcharmiga som Håkan Hellström, inte slagordstyngda Nynningen och heller inte putslustigt trallpunkigt. Närmast kommer jag att tänka på nyligen bortgånge Pugh och hans lekfulla hantering av sitt modersmål i ett eget universum av verb, konsonanter och pronomnen. Men så är också den beläste gitarristen Henrik Bergqvist docent i lingvistik vilket kan ha en viss betydelse.
Mats Levén har en malmklingade lejonröst som sätter orden i gungning och gör texterna levande som väldigt få sångare gör. I Sverige är det nog bara Thåström som besitter samma förmånga.
Prins Svart må spela hårdrock av klassiskt snitt och i deras musik hörs ekon av Led Zeppelin och Rush främst. Band som sällan gick att förutspå hur nästa låt på plattan låter.
Samma sak här. Prins Svart överraskar igen på detta sitt femte album. En sammanhållen och direkt samling av åtta stycken låtar på runt 40 minuter utan något sittfläsk eller rull på tomgång.
