Om man skulle missa att The Hip Priests håller på med punk så märks detta reda i förstaspåret Trojan Horseshit. Energin, attityden och det skitiga garagesoundet träffar som ett knytnävsslag i nyllet. Det är alla växlar på en gång och helt klart överrumplande. Första intrycket har en speltid på 1:30 minuter. De längre låtarna bryter mot normen då det till största del är korta spår som albumet består av. Roligt på ett sätt att man väljer att utmana lyssnarnas förväntningar på hur ett album ska låta, även om jag också känner det som att det blir tvära kast mellan låtarna.
Det första av de längre spåren är Shakin’ Ain’t Fakin’. Småcatchig med ett os av action rock när den är som bäst. Annars tycker jag att det låter ganska skränigt framtill Can’t Abide With Me. En lite mer städad ljudbild hade varit att föredra. Men gitarrsolot i Can’t Abide With Me gör denna låt rätt rockhybrid-ig och go.
Chasing Death och efterföljande Sell My Soul blir plattans lågvattenmärken för mig. Däremot så ger de sista tre-fyra låtarna lite utdelning för att ha lyssnat igenom spektaklet så här långt. Just to Get By är den enda låten vars intro krokar fast mig och laddar mig med mer tålamod för resten av låten – som faktiskt bärs upp bra av gitarrspelet. Den här låten är nog den bästa hittills.
Men ska man behöva traggla sig igenom en platta för ett fåtal helt okej låtar? Det går i alla fall mig emot.
Roden House Blues av The Hip Priests får 2/5 i betyg av mig. Den är hyfsad, men jag kan komma på ganska många liknande band som jag hellre lyssnar på om jag känner mig på humör för den här typen av musik, som The Drippers, Gluecifer och Scumbag Millionaire eller, om man blickar bakåt lite, Turbonegro.
Artist: The Hip Priests.
Titel: Roden House Blues.
Genre: Punk/garagerock.
Skivbolag: The Sign Records.
Releasedatum: 05/05/2023.
Bästa spår: Just to Get By.
Betyg: 2/5.
