Mina förväntningar på 72 Seasons har varit av mixad art, och mycket av det tror jag har att göra med singelsläppen. Lux Æterna släpptes lite för sent för att hinna med på min årsbästalista. Jag charmades av hur energiska och thrashiga Metallica lät. När sedan Screaming Suicide avtäcktes så gick den inte alls åt det håll som jag hade gissat på (dessutom fick jag en tidig överdos av cymbalanvändandet i låten). 72 Seasons tyckte jag var stark med sitt tunga intro och frenetiska gitarrgnugg medan If Darkness Had A Son hade en rätt sval effekt på mig.
Nu när väntan är över och helheten har trätt fram så har jag glädjen att få fälla några lovord över en stabil fyra till platta:
Något som är intressant med låtarna på 72 Seasons är att alla låtar har ett längre, instrumentalt spel – som ett litet intro till varje låt. Jag kan tänka mig att det är en vattendelare för många men jag gillar det. Låtarna är så pass varierande i sig att jag inte misstycker att de börjar på ett liknande sätt. Introt till 72 Seasons och Sleepwalk My Life Away är helt i min smak! 72 Seasons öppnar med en tyngd och uppbyggnad som gör sig värdig ett öppningsspår och Sleepwalk My Life Away är ett utmärkt exempel på intressant och eggande basintro.
Innan Metallica gick ut med nyheten att de skulle släppa ett nytt studioalbum så hade jag faktiskt ingen tro på att de skulle bli fler skivor. Det verkar som att bandet hittade något som tände gnistan på nytt; kanske i mötet med en ny fanskara sedan Master of Puppets var med som soundtrack i den senaste Stranger Things-säsongen, eller kanske den mörka urladdningen i många av texterna på 72 Seasons. Oavsett vad det bakomliggande skälet till att plattan kom till var så är jag glad att det hände.
Att James Hetfield i sina texter har kanaliserat de tuffa ämnen han tampats med under livet är inget nytt. I många av låtarna är det hisnande mörkt (Shadows Follow, Crown of Barbed Wire), men det finns också rader som bjuder in till igenkänning och läkande element i form av ljusglimtar (Screaming Suicide, Inamorata). Man är ju aldrig ensam i mörkret, på gott och på ont. Följande uttalande släpptes från bandet i samband med releasen av Screaming Suicide:
“’Screaming Suicide’ addresses the taboo word of suicide. The intention is to communicate about the darkness we feel inside. It’s ridiculous to think we should deny that we have these thoughts. At one point or another, I believe most people have thought about it. To face it is to speak the unspoken. If it’s a human experience, we should be able to talk about it. You are not alone.”
Förutom att jag lockas till att verkligen lyssna på texterna så gläds jag över att höra hur bra form James’ röst är i. Prestationen från övriga medlemmar är minst lika klanderfria. Metallica låter tighta och albumet i sin helhet är en riktigt bra lyssning för varje snurr. Svag som jag är för gitarrer så hytter jag med näven några gånger extra för Kirks energiska riff.
Höjdpunkterna på 72 Seasons är för mig Lux Æterna, texterna, tempot (den här skivan behöver inga ballader!) och den stabila kvalitén. Det trumpar den lätta huvudvärken orsakad av trumspelet på Screaming Suicide.
I Brasilien maj 2022 så gjorde James ett mycket rörande uttalande under en show där han bland annat berättade om sin osäkerhet att gå ut på scenen: ” I’ve gotta tell you I wasn’t feeling very good before I came out here. [I was] feeling a little bit insecure, like I’m an old guy, can’t play anymore, all this bullshit that I tell myself in my head”. Jag minns det här medan jag lyssnar på 72 Seasons och tänker att de rösterna hade så jävla fel. Metallica har inte tappat stinget och åldern har inte satt negativa lämningar i deras musicerande.
Är Metallica fortfarande relevanta 2023?
Yeah-uh!
Artist: Metallica.
Titel: 72 Seasons.
Genre: Metal.
Skivbolag: Blackened Recordings.
Releasedatum: 14/04/2023.
Bästa spår: Lux Æterna, 72 Seasons, Sleepwalk My Life Away.
