The Riven är ett av de band som jag har hört live och sedan lämnat konsertlokalen med övertygelsen om att det är ett riktigt bra band ändå. Jag tycker att deras livetappningar och framträdanden lyfter sig över de strödda studiospår som jag har lyssnat på genom åren. Det är lustigt sånt där, hur vissa band släpper studiomaterial man inte alls fastnar för och när man sedan upplever samma spår eller till och med album live så är det som att alla pusselbitar faller på plats. Band som The Riven har haft den effekten på mig. Ibland kan man till och med lyssna om studiospåren man tyckte var sådär innan spelning och känna hur de har fått en ny strålglans över sig. Den relationen har jag haft med exempelvis Horisont.
Nu har såklart inget band fått visa upp sig särskilt mycket under pandemiåren och därmed föll The Riven lite i glömska hos mig – framtill dess att jag nu fick höra att de skulle släppa ett nytt album via The Sign Records, ett bolag som gett ut många album och artister som gått rakt in i hjärtat på mig. Det bådar gott, tänkte jag och väntade tålmodigt. Ni läsare får vänta lite till, men det är okej, för det är väntan värt.
Peace and Conflict öppnar med On Time, en låt som på ytan känns ganska radiovänlig med sitt korta format och medryckande refräng. Men helt inom ramen är den inte. Detta märks exempelvis på det gitarrsolo som med sin excentriska upptrappning får det att kännas nästan som ett andra gitarrsolo!
Ett av de skäl till att The Riven utmärker sig i myllret av bra svenska rockgrupper är att deras sångerska Totta har ett dovare röst-ID som den flitiga lyssnaren skulle kunna känna igen varsomhelst. Det tycker jag är sällsynt hos många sångare, särskilt kvinnliga sådana. Dock, rent tekniskt, tycker jag att det finns likheter mellan hur Totta och Tommy i Hällas sjunger – en annan säregen röst för övrigt.
Näst på tur följer The Taker, ett småtrevligt spår som bryggar ut i titelspåret. Peace and Conflict är var plattan verkligen börjar bli intressant för mig – för det blir faktiskt bäst i de längre partierna. I Sorceress of the Sky får sången extra utrymme och kolliderar i tillagda stämmor på ett kraftfullt, ändock harmoniskt sätt. Blytung, vibrant bas skakar om i grunden. Outrot matchar med det föregående spåret La Puerta del Tiempo, vilket blir en smula förvirrande för mig och får magin att vackla lite. On Top Of Evil är tung och dundrande med en tydlig växelökning upp mot andra halvan av låten och avslutande Death är en enda enorm urladdning med en tyngd som snuddar doom på sina ställen. Jag kan tycka att en bra avslutare är en låt som tar den energi som bandet rimligtvis har kvar efter övriga albumspår har avverkats och maxar ut sitt koncept tills det inte finns något kvar att hämta. The Riven gör just det, och herrej*vlar vad mycket energi de har spart till den här mörka pärlan! Jag kommer så väl ihåg när Death släpptes som en av singlarna från albumet. Det var den enda singel jag kom ihåg från albumet eftersom jag blev så imponerad, och då släpptes ändå totalt fyra singlar. Jag säger inte att övriga singlar var dåliga, men Death tog över. Lyssna bara på de läckra pedaldetaljerna!
Albumet har sina toppar och dalar men summa summarum så tycker jag mycket om det. Låtar som Sundown och La Puerta del Tiempo blir tyvärr miss snarare än hit för mig.
Peace and Conflict är absolut lyssningsvärd för den lyssnare som gillar retrorock som inte har blivit alltför polerad i studion. Livepotentialen skiner igenom. Plattan är också energisk med bara 4.12 minuters undantag och har, som tidigare nämnt, tyngd, melodi och eget uttryck. Och massa gitarr. Så låt dig svepas med av The Riven, genom krig och fred.
Jag ger Peace and Conflict 3,5 av 5 i betyg.
Artist: The Riven
Titel: Peace and Conflict
Genre: Rock
Skivbolag: The Sign Records
Releasedatum: 25/11/2022
Bästa spår: Death
Betyg: 3,5/5
