ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Threshold – Dividing lines

Tro det eller ej men detta är britternas 12:e album. Thresholds första kom ut 1993 och döptes till Wounded land. Detta überunderskattade band har tillhört mina husgudar sedan albumet Dead reckoning (2007).

På den plattan återfinns en av 2000-talets bästa låtar, “Slipstream“. Förutom denna superhit ingick en annan juvel, “Pilot in the sky of dreams“.

Thresholds hybridisering av progmetal, aor/pop och melodisk hårdrock var och är svårslagen. De tillhör ett av få band i progmetalgenren som har/kan/vill skapa slagkraftiga refränger. Jag upplever dem lite som 2000-talets svar på Asia.

Progmetalband tyr sig sällan till skaran som kan kombinera teknisk briljans med minnesvärda chorus, eller rättare sagt de vill inte göra det för lättuggat, för då är det ju inte progressiv metal, eller?

Andrew McDermott avled i njurproblem 2011 (sjöng på 5 album). Deras nygamle sångaren Damian Wilson (Headspace, Star one, Arena) tog över mickstativet tillika den som sjöng på gruppens första och tredje album

På March of the progress från 2012 återfanns följande pärlor: “Ashes”, “Return of the thought police”, “Staring at the sun”, “The hours” och “Don´t look down”. 

Det var bara att abdikera, melodier, bandpersonligheter, unika arrangemang och melodisinnen gjöts tillsammans till något eget, något minnesvärt, något som stack ut, ungefär som Savatage eller Pretty Maids.

I min åsikt är Threshold det enda bandet i världen som kan kategoriseras till de progressiva grupperna, men som lyckas med konststycket att hybridisera det progressiva med A.O.R och pop, utan att det låter konstlat.

På efterföljande  For the journey från 2014 bevisade de återigen var metalskåpet skulle stå, De två första låtarna “Watchtower on the moon” och “Unforgiven var schizofrent typiskt för dem och en optimal inledning på denna sköna platta. “The Box“, “Turned to dust” och “The mystery show” tillhörde låtar som jag tyckte var lite extra minnesvärda på ett för övrigt mycket jämnt album.

Threshold hade verkligen inmutat sin egna stil, det finns liksom inget annat band som låter likt dem

Tre år senare, det vill säga 2017, damp Legends of shire ner i streamingtjänsterna. Det var lite mer progressiva tongångar än vanligt, dock utan att tulla på refrängeriet.

Soundet var som vanligt Threshold-style; låtar som “Small dark lines”“Trust the process”, “Stars and satelites”, “Snowblind”, “Superior machine” och “Lost in translation” vittnade om en asketisk kvalitet.

Threshold - Dividing lines 1
Foto: Threshold, Facebook

Nu har ytterligare fem år hunnit springa iväg och Threshold släpper Dividing lines. Det är andra plattan i rad med nye Glynn Morgan på sång. Är cirkeln sluten? Det var nämligen han som sjöng på Thresholds andra album. Han sköter sin uppgift med bravur, precis som de två tidigare vokalisterna.

Hur står sig musiken såhär fem år senare? Soundet är omisskänneligt, och är lite rakare än sin föregångare. Albumet inleds med tungriffande “Haunted“. Det är en rakbladsvass konstruktion som toppas med en melodisk refräng, precis den käftsmäll man önskade sig.

Efterkommande “Hall of echos” är en betydligt lugnare sak. Kontrasteringen visar återigen prov på bandets bredd när det kommer till variation.

På tredje låten “Let it burn” höjs återigen tempot. Fast det är inte konstant utan tempoväxlingarna i deras alster är mer regel än undantag. Refrängen är dessutom urstark och synkas utmärkt till musiken i sig.

Efterkommande “Silenced” är i mitt tycke en av av albumets höjdpunkter. Det existerar så många lager och faser i låten utan för den skull vara för svåråtkomlig, snarare kommersiellkomplext. Någonstans i garnnystandet ekar det lite Queen – skitsnyggt.

Nu har vi kommit till hälften av plattan. “The dominoe effect” är en uppvisning på hela 11 minuter. Den är stämningsfylld, tung, lugn och episk. Att vi lyssnare blir serverad ytterligare en klockren refräng gör inte saken sämre.

Sjätte låten, “Complex” är en orgie av ett bestickande riffande. Keyboarden används sparsmakat, men ytterst effekt. Instrumentet ligger och lurpassar hela tiden, med syfte att lyfta musiken, och samtidigt överraska oss.

The king of nothing” är aningen lugnare. Att den kröns med en härlig utdragen AOR-refräng är verkligen inget att be om ursäkt för. Som sagt, det är detta som skiljer agnarna från vetet.

Teknisk briljans behöver inte vara lika med ett självskadebeteende att hoppa över refränger. Det medför i så fall att de får simma i sin minimalistiska klubb för inbördes beundran.

På åttonde låten blir det AOR för hela slanten. I “Lost along the way” saknas egentligen ingenting och kopplingen till Asia blir ännu tydligare.

På näst sista låten “Run” blir vi matade med en nästa modern rock inledning. Det är det positiva, det negativa är en klen refräng, vilket gör att konstruktionen devalveras.

Albumet knyts ihop med “Defence condition“. Detta är plattans andra mastodontlåt med en speltid över 10 minuter. Om förra låten led av en lite svagare refräng så tar Threshold i fatt det med råge. En av plattans starkaste låtar.

Vi kan lägga ytterligare ett mycket bra och jämnt album till handlingarna, även om jag hade hoppats på några flera brottarhits av rang än vad som framkom.

Vill man ha sin hårdrock komplex, men inte för komplex, men också catchy och refrängstark, tveka inte att upptäcka detta pregnant underskattade band.

2000-talets svar på Asia visar på att de åldras likt ett gott årgångsvin. Vi får verkligen hoppas på att det inte dröjer fem år tills de släpper ut nästa urkraft.

Band: Threshold
Titel: Dividing lines
Genre: Progressiv metal med en dos av AOR
Skivbolag: Nuclear blast
Releasedatum: 18/11 2022
Bästa spår:  Let it burn, Silenced, Defence condition,
Betyg: 4 av 5

RELATERADE ARTIKLAR
FILM
LIVE
Rocknytt

Tipsa oss om nyheter



ROCKNYTT_LOGGA_2022

SÖK PÅ ROCKNYTT

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER