ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Cats in space – Kickstart the sun

Katterna är ute och spinner igen, ungefär lika lekfullt som de gjort de fyra tidigare gångerna. Garnystandet är skapat av toner som många band inte kommer undan med utan övertramp. Klassisk brittisk sjuttiotalsdoftande rock i kombination med pampig, poppig och progressiv powerpop det vill säga melodiös rockmusik.

Ekon från band som Queen, ELO, Mott the Hoople, 10CC, The Beatles, Angel, Cheap trick, City Boy, Electric Light Orchestra, New England, Slade, Sweet, Kansas, The Who, Styx, Uriah Heep och Supertramp hörs överallt. De har dock en lekfullhet i musiken som påminner mig lite om svenska Big Money som släppte två genialiska plattor på 90-talet och även deras kollegor i A.C.T.


I Sverige har vi Jono, The Night Flight Orchestra, Royal Republic, Reach, Mando Diao och Art of illusion, i England har de bland annat  Struts, A Jokers rage och Cats in space.

De har slagit stort i hemlandet via Too Many Gods (2015), Scarecrow (2017), Day trip to Narnia (2019) och Atlantis (2020), som alla hamnat på Storbritanniens top-30. De har också öppnat för storheter som Phil Collins och Blondie; agerat förband till bland annat Deep Purple och Status Quo.

På deras andra album  Scarecrow kunde gruppen ståta med att ha knåpat ihop en av de tio bästa låtarna som gjordes under 2017 ”Mad hatter´s tea party” skar rakt genom pomp-a.o.r-hjärtat. Resten av materialet var så intelligent varierat och fyllt av spelglädje att undertecknad nästan tappade fattningen.

Två år senare kom deras konceptalbum Daytrip to Narnia. Många föredrog nog plattans andra hälft som var en typ av rockopera om Johnny Rocket uppdelade i sju musikaliska akter. Själv var jag mest förtjust i den första hälften, där plattans bästa spår ingick: ”Narnia”. Efterföljande  ”She´s talk too much” var lika crazy som bra. ”Hologram man” tillhörde också en av de bättre låtarna på skivan precis som ”Tragic alter ego”.

Endast nio månader efter Daytrip to Narnia släppte katterna Atlantis! Om vokalistrockader ingick i deras gimmick ska jag vara osagt. Mark Pascall som i sin tur ersatte Paul Manzi är numera ersatt av Damien Edwards.

Mindre pop, mindre pomp, men ett betydligt mer gitarrorienterad ljudlandskap. Brian Mays skugga kändes ständigt närvarande på Atlantis rakt igenom. De tidigare pomprökarna ”Stop”, ”Mat hatter´s tea party” och ”Narnia” ersattes denna gång av ”Marionett”. Det fanns ett knippe låtar som stack ut lite extra: ”Revolution”, tunga ”Queen of the neverland”, ”Seasons change” och underbara balladen ”Can´t wait for tomorrow”.

Nu har katterna spunnit fram sitt femte studioalbum. Något nytt under solen månne? Njet så är inte fallet, utan de vandrar på samma grusgång som de gjort tidigare. Musiken fungerar fortfarande som en gigantisk jukebox över rockmusikhistorien. Hela albumet genomsyras av gudomliga harmonier, klockrena refränger, körsångeri från den djupaste avgrund och musiker som minst sagt är kompetenta.

De låtar som jag upplever sticker ut mest och bäst är inledande “King of stars“‘. Den  sju minuter långa skapelsen fullkomligt dryper av Styx och Queen. Två bra referenser till en ösig konstruktion som utan problem står på egna identitetsben.

Efterkommande “Poke the witch” tilltalar mig  ändå betydligt mer. Den bara är sådär pop-pomp-aorig sak  som bara katterna kan tampas med. För mig är detta albumets största ögonblick och det beror till största delen på att jag dyrkar AOR, framför allt när det låter såhär exceptionellt bra.

Kickstart the sun” är som en gul lök bestående av så många lager att de är svåra att hålla reda på. Vad händer bakom nästa musikaliska hörn? Precis, man har liksom ingen aning. I detta fall är det en charmgångshistoria.

Last dance saloon” osar ELO lång väg. Det är verkligen inte till låtens nackdel eftersom det inte är plagiarism, utan bara ren skär musikunderhållning, på katternas egna villkor såklart.

Avslutande “Bootleg bandoleros” är en orgie utav alla deras influenser. Likt en musikal  avhandlar den över 8 minuter långa konstruktionen musikhistorien på ett smärtsamt genialiskt sätt. Den sällar sig därmed till de andra två långa episka  låtarna “King of stars” och “Kickstart the sun” det vill säga exoskelettet av albumet.

Efter att ha hört albumet ett antal gånger känns det som att jag befinner mig i en Broadway-show-loop. Det är en tolkningsfråga huruvida man upplever det uttrycket som en välsignelse eller förbannelse. Utifrån mitt perspektiv är det förstnämnda.

Trots att detta är en fantastisk platta så hade jag ändå vilja hört mer låtar som “Poke the witch“. För mig  är tidigare alster som  ”Stop”, ”Mat hatter´s tea party” , ”Narnia” och ”Marionett” de jag brinner mest för, så lite mer av den varan hade definitivt inte skadat.

Detta är vokalisten Damien Edwards andra raka för katterna. Den mannen är raka motsatsen till skampåle, från första till sista tonen briljerar han! Vilken pipa han besitter, och vilken viktig pusselbit Damien är för att Cats in space musik matchas med pricken över i:et.

Grundaren Greg Hart (Moritz, If Only, GTS) styr skutan utan ett uns av kattmynta? Katternas kombination av 70-tals rock, pop, prog och  pomp gör dem bäst i universum på det som utkristalliseras från deras musikshaker, det existerar liksom inga adekvata konkurrenter.

Deras självklara unika brygd i rock- och pophistorien är ett självklart alternativ till Aladdins delikata chokladpraliner, inkluderat de som innehöll körsbär i likör och trillingnöt. Deras 70-talsskrud sitter som handen i handsken för de som vill vara med på en musiktidsresa i modern tappning.

Band: Cats in space
Titel: Kickstart the sun
Genre: Brittisk pomp rock
Skivbolag: Harmony Factory
Releasedatum: 29/7 2022
Bästa spår: Poke the witch, Kickstart the sun, Last dance saloon, Bootleg bandoleros
Betyg: 4½ av 5

 

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FÖRRA MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Fel: Vy 01024a207i kanske inte finns
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter