Har återvändande originalsångaren Kenny Leckremo saknat H.e.a.t? Skiter björnen i skogen? När jag i våras såg bandet live i Göteborg var Kenny närmast övertaggad och de gyllene stämbanden, som jag tog till mitt hjärta i och med bandets självbetitlade debut 2008, hade han tveklöst i behåll.
Detta bevisar han också med bravur i de tre singelsmakproven som föregått ”Force Majeure”. Snabba knogmackan ”Nationwide” är en tydlig nick till hembygdshjältarna och Upplands Väsby mentorerna Europe i allmänhet och kanske deras ”On The Loose” i synnerhet. ”Back To The Rhythm” är ett statement som gör gällande att H.e.a.t i och med Kennys återkomst inte har några som helst intentioner på att varken ändra på ett vinnande koncept, eller slå av på takten. ”Hollywood” bär bandets signum i effektiva allsångsrefränger, smittsamma melodier och jävlaranamma på samma sätt som under Erik Grönwalls tid i bandet. Samtliga hade lätt platsat på den föregående och i mitt tycke absolut bästa H.e.a.t plattan ”II” (2020).
Albumspår som sexigt svängiga ”Tainted Love” har kittlande melodier och ett smittsamt riff som lånar lite från Queen’s ”Stone Cold Crazy”. ”Not For Sale” är ett melodiöst monster som briljerar och ystert svängiga ”Hold Your Fire” känns som klippt och skuren för Kennys fylligt varma tenor och hade lika gärna kunnat haft en framskjuten position på ”H.e.a.t” (2008) eller ”Freedom Rock” (2010).
Krutdurken ”Demon Eyes” är däremot väsensskild från tidiga H.e.a.t. och förmodligen det snabbaste och hårdaste bandet någonsin släppt. Ett smaskigt Judas Priest luktande monster med sitt riff och duellerande gitarrsolon. Man har också lyckats ovanligt bra med ”One Of Us”, som är det närmaste vi kommer en ballad. Dramatisk som ett operastycke och vansinnigt snygg även om det blir på gränsen till tjatigt med den repetitiva låttiteln i refrängerna.
Mediumtemponumret ”Harder To Breathe” faller mig däremot inte riktigt i smaken. Absolut ingen dålig låt på något sätt, men kanske är det den hummande sångmelodi som utgör låtens riff jag stör mig på? Inspiration från Peter Le Marcs åttiotalsklassiker ”Håll Om Mej!” månne? En eloge måste dock ges till Jona Tee’s och Dave Dalones soloduell som är i världsklass och Kenny som sjunger kungligt. Helheten är hursomhelst en aning trist och platt.
Med det sagt så är det egentligen bara ”Paramount” som är den enda riktigt svaga länken på ett i övrigt utmärkt album. Det låter dålig gammal schlager och jag har extremt svårt för den fånigt flåshurtiga refrängen vars melodi för tankarna till Barry Manilows ”Copacabana”.
Det finns de som föredrar H.e.a.t’s tidigaste period och som kanske skulle önskat sig en återgång till ett mjukare AOR sound. Majoriteten av fansen lär dock inte bli besvikna på ”Force Majeure”. Det är ett styrkeprov som visar att H.e.a.t verkligen är att räkna med framöver. Kenny Leckremo är tillbaka med besked och bevisar med pondus och eftertryck att han både förvaltar arvet efter fantastiska Erik Grönwall samtidigt som han både återupprättar och förstärker sin egen status som sångare och frontman. När de avslutande tonerna från ”Wings Of An Aeroplane” ljuder ur högtalarna vill jag genast spela skivan igen. ”Force Majeure” är ett litet uns svagare än 2020 års oerhörda ”II” i mina öron, men icke desto mindre ett av årets absolut bästa melodiösa hårdrockssläpp hittills.
Band: H.e.a.t
Titel: Force Majeure
Genre: Melodic Rock
Skivbolag: earMUSIC
Releasedatum: 5/8
Bästa spår: Tainted Love, Back To The Rhythm, Nationwide, Hold Your Fire, Hollywood, Demon Eyes, Not For Sale, One Of Us
Betyg: 4/5
