Sverige tycks vara en fristad för multi-instrumentalister, det fullkomligt dryper av dem i vårt avlånga land.
Westcoast, death metal, AOR, heavy metal, neo-classic, power metal, proggmetal etcetera, det spelar liksom ingen roll vilken hårdrockgenre det gäller… de bara finns där, Michael Palace tillhör dessa omnipotenta karaktärer.
Palace har vuxit sig starkare för varje album som passerat. Han besitter just den där fingertoppskänslan som gör att låtarna ges en egen identitet, trots att de drunknar i retrometerdjupt vatten. Vill ni veta mer om denna AOR-perfektionist, läs Peter Johanssons inspirerande intervju med honom
Förra albumet innehöll ”Rock and roll radio”, ”Castway”, ”Way up here”, ”Hot steel”, ”My gray cloud”, ”Origin of love”, ”She´s so original” och ”When it´s over”.
Jo då, det var en drös av AOR-fluff som gav sig tillkänna, dessutom så blev inte resultatet så jämntjock, eftersom musiken var varierad.
Två år senare möter vi en mer vuxenlaidback Michael Palace, och då var hans tre tidigare inte Cannibal Corpse precis. Mindre keyboards, mer typ lite tyngre Bryan Adams (Kanade) eller Brian Spence (Skottland). Det vill säga schizofrent mycket amerikansk bilrock, vilket även omslagsfingervisningen ger en hint av.
Albumet inleds med singeln “Fifteen minutes“. Ärligt, en klockren AOR-låt med en likaledes klockren AOR-refräng. Den avlöses av ytterligare en singel, “Westbound“. I mina öron är det en ännu starkare konstruktion. Jag får subtilt halvsvala vibbar av amerikanens John Kilzers utmärkta album från 1988, Memory in the Making.
På tredje låten fortsätter han att producera örongodis. “Too old for this” kan stoltsera med ytterligare en refräng av rang i kombination att helheten står i zenit, dock inte i paritet med de två inledande alstren.
Efterkommande “Money can kill” fortsätter i samma anda som de tre första spåren, något som verkligen visar upp en diaboliskt hög lägstanivå utifrån dessa fyra låtar.
Vi gör ett skutt ner till “Time crisis” för att återfinna nästa guldkorn. Detta scrollande är värt det, eftersom refrängen sällar sig till de bättre på plattan.
På efterkommande “Facing the music” bjuds keyboarden in mer i själva ljudlandskapet tillika ett mer Survivorliknande sound.
Vill man ha sin AOR Rocky-serverad på ett guldfat, då är det bara att tacka och ta emot. Den bryter välbehövligt mönstret på ett galant sätt samtidigt som den är en höjdpunkt på albumet.
Näst på tur är näst sista låten “Cancel the flight“. En passande titel utifrån den rådande SAS-strejken. Precis som de andra sex riktigt bra låtarna innehåller även denna en minnesvärd refräng. Samtidigt som detta är retro, så skulle även Daughtry kunnat skapat den 2022, och då hade den tolkats som “modern”.
Albumet innehåller några låtar som etiketteras som standard, lagom eller medel. Dessa är “The driver“, “World gone mad“, “Living the life” och “Loneliest night” (påminner lite om svenska Degreed i sitt utförande).
Jag antar att tjatet om adekvata refränger måhända upplevs just som tjatigt, men i mina öron är det den viktigaste beståndsdelen av dem alla i AOR-genren – en låt utan refräng är som sex utan viagra.
Det finns några svenska plattor som lär ingå de flesta experters årets bästa album listor Dessa är sanslöst gjorda, bra låtar var för sig, klockren producerat och adekvata sånginsatser. Men för mig är det något som saknas, något jag inte kan sätta fingret på.
Kalla det avsaknad av musikkarisma, steriltråkigt, überutslätat eller något annat meningslöst epitet, men låtarna sätter sig inte. Det är på riktigt, men ändå drömskt, köttigt men likaledes plastigt…till dessa sällar sig inte One 4 the road.
En av albumets mest befriande moment är just avsaknaden av synthwave-sound. Jag börjar bli bli horribelt trött på den trenden som sprider sig som en löpeld i den aoriga ankdammen, ungefär som den fetmapandemi som parallellt kannibaliserar hälsostatistiken.
“Vid 55 års ålder har jag insett att jag inte kommer att bli proffs i Wolverhampton Wanderers, trots att jag tar 25 på foten. Se hur det gick för Yngwie när han blev nykter! Han struntade i att outsourca sången och produktionen med syfte att bemästra ett ännu högre kontrollbehov, hur det nu var möjligt, och resultaten blev därefter.
Föreställ er Palace musik, med Kent Hilli som sångare på ungtuppens fjärde album, det vore en fullfjättrad knock som skulle skapa ekon även utanför denna aningen inavlade genre.” Så utryckte jag mig på recensionen av Palace förra album.
Att Palace sedermera samarbetade med Kent Hilli (2021) får man se som en ren tillfällighet eller AOR-synskhet. Resultaten levde dock inte upp till förväntningarna, men den innehöll en av 2021 års bästa låtar, den Foreignerdoftande “Don´t” say it´s forever“.
På One 4 the road så upplever jag att hans röst passar betydligt bättre in än tidigare. Det är inte ens säkert att Kent Hilli hade lyckats bättre i sadeln via denna lite “mognare” stil. Michael Palace har inte lyckats skapa ett helgjutet album, men sju fullträffar av 11 möjliga ska killen ha en eloge för.
Gillar man Bryan Adams, Dan Lucas, John Kilzer eller Brian Spence, så lär man definitivt dyrka detta album. Jag kommer på mig själv med att jag verkligen saknat denna typ av lättviktig cabriole-rock.
Trots Frontiers records orgier i att reproducera det förgångna är det ovanligt att just denna nisch står att finna i deras utgivningsfrenesier
Att jämföra detta med förra plattan Rock’ n roll radio är lite som att jämföra Sverige med Norge, båda är bra på sitt vis.
Det man kan skriva, är väl att One 4 the road inte är lika hittig eller så direkt som sin föregångare. Observera, musiken fungerar lika bra med en kickbike som med en sportig Hyundai.
Band: Palace
Titel: One 4 the road
Genre: AOR
Skivbolag: Frontiers Music Srl
Releasedatum: 15/7 2022
Bästa spår: Fifteen minutes, Westbound, Facing the music
Betyg: 3½/5
