ALLA NYHETER
CD
BÖCKER

Ugly Kid Joe – Stairway To Hell (5.0)

0 Shares
ugly-kid-joe-stairway-to-hell-2013-250

Band: Ugly Kid Joe
Titel: Stairway to Hell
Genre: Rock
Skivbolag: Metalville
Releasedatum: 13-10-04
Betyg: 5/10
Bästa låt: No One Survives


Ugly Kid Joe, tänker jag och rynkar lite fundersamt på pannan. Jo visst, man minns ju “Cats In The Cradle” och Everything About You” och… och… inte så mycket mer.

Ugly Kid Joe är ett sådant där band som har lyckats skapa några rejäla hits, men som i mina öron därutöver mest bara åstadkommit ganska intetsägande låtmaterial. De presterade mellan 1991 och 1996 en EP samt tre album, innan de 1997 lade ned bandet. Därefter hände ingenting under många år, inte förrän en återförening under 2011. Ett år senare gav de ut en EP med titeln “Stairway To Hell”, och nu har de  efter att ha kompletterat med tre akustiska bonusspår återutgett denna EP.

Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig att få höra, men jag blir i alla fall mycket positivt överraskad när jag hör introt till den inledande “Devil’s Paradise”. Det är kraftfulla riff som skapar förväntningar. Men tyvärr tappar jag intresset så fort Whitfield Crane börjar sjunga. Det som började så bra blir med ens platt, tråkigt och gnälligt. Tack och lov så är nästföljande “You Make Me Sick” lite roligare. Här kan man ana likheter med det där kaxiga bandet från tidigt nittiotal, även om dagens UKJ är en betydligt tyngre och ruffigare version. Den positiva trenden håller i sig, och med tredje spåret, “No One Survives”, har de faktiskt lyckats prestera en låt i klass med sina gamla hits! 

Sen går det utför. “I’m Alright” är mest bara gapig och tjatig. Introt till “Love Ain’t True” får mig flyktigt och överraskat att associera till Peter Gabriel, men den bubblan spricker så fort sången ansluter till musiken. Återigen är sången entonig, och jag noterar att en låt definitivt inte blir bättre bara för att man pratskriker ut den. Whitfield Crane har under åren förvisso utvecklats till en duktig sångare, men tyvärr utnyttjar han sällan sin fina röst till annat än någon slags entonig halv-rap.

Vad som händer när man kliver över till albumets sjätte spår förstår jag inte riktigt. Från musik lika stökig som en förort till Detroit, så förflyttas man plötsligt istället till en solig sommaräng tillsammans med ett öldrickande flowerpower-gäng med blommor i håret. Musiken är med andra ord ungefär så långt man kan komma från vad som serverades på de två tidigare spåren. Men  inte heller detta spår tilltalar mig nämnvärt.

De tre spår som har lagts till den ursprungliga EPn utgörs av akustiska versioner av “Cats In The Cradle”, “Would You Like To Be There” samt “No One Survives” (japp, en gång till). Dessa akustiska versioner är ok, men inte så mycket mer än så.

Sammanfattningsvis så är detta ett mycket rörigt album där musiken pendlar mellan ytterligheter. Här finns visserligen en potentiell hitlåt, men tyvärr desto fler bottennapp. En låt gör ingen skiva, inte ens om man fyller upp med två versioner av den.

BETYGSSKALAN

5.0 – Mästerverk! Fullkomligt perfekt. Inte ett enda svagt spår! Finns ingenting att klaga på.
4.5 – Stark fyra. Utmärkt! Snudd på perfekt men det lilla extra saknas för att rankas som mästerverk.
4.0 – Stabil fyra. Mycket bra! Har någonting extra!
3.5 – Stark trea. Riktigt bra!
3.0 – Stabil trea. Tämligen bra. Lite spretig men ändå god musikunderhållning.
2.5 – Medelmåttig men lyssningsbart.
2.0 – Hyfsad! De sämre låtarna är tyvärr betydligt fler än de bra. Lämnar mycket att önska.
1.5 – Ganska dålig.
1.0 – Väldigt dålig. I stort sett bortkastad tid.
0.5 – Urusel! Plågsam upplevelse!

Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

Chefredaktör och grundare av Rocknytt
RELATERADE ARTIKLAR
MÅNADENS RECENSIONER
FILM
LIVE
Rocknytt
Ron Dahlgren

Ron Dahlgren

CHEFREDAKTÖR

Nina Dahlgren

Nina Dahlgren

ANNONSANSVARIG

Mange Byström

Mange Byström

WEBB/SOCIALA MEDIER

Tipsa oss om nyheter