Sheffields finest släpper med ”Diamond Star Halos” sitt första studioalbum på sju år. Hela femton spår skvallrar om att leoparderna både utnyttjat pandemitiden till sin fördel och att man känner stor tillit till materialet.
”Diamond Star Halos” är en inspirerad och omväxlande skiva som hämtar influenser inte bara från klassisk rock eller pop, här finns en modern countryballad i form av ”This guitar” där Joe Elliot har Alison Krauss som duettpartner. Även i ”Lifeless” bjuder Krauss på kvinnlig skönsång. Här har man också fått till en riktigt snygg refränghook som harmoniserar väl med den sköna stämningen i låten. ”Liquid Dust” känns som en systerlåt till ”Turn To Dust” (”Slang”, 1996) med sin indiska mystik i melodispråket och i ”All We Need” verkar inspiration hämtats från gamla U2 örhänget ”Pride (In The Name Of Love)”. Visst är det väl lite The Edge larmiga gitarrer som hörs?
Ballader är något leoparderna oftast brukar kunna komma undan med, med äran i behåll jämfört med många andra band från samma era. Det finaste exemplet här heter ”Goodbye For Good”, som med sina stråkar och sitt pianodriv är riktigt bra. Jag hör spår av ”Kiss From A Rose” (Seal), ”Beth” (KISS) och ”Telephone Line” (Electric Light Orchestra).
Som gammalt Def Leppard fan känner jag mig som mest hemma i spår som T-Rex glammiga ”Kick”, energiknippet ”Fire It Up” som låter som en hybrid mellan ”Pour Some Sugar On me” och ”Slang”, samt ”SOS Emergency” som med sin popiga rerfräng lätt hade platsat på ”Adrenalize” (1992) eller varför inte ”Euphoria” (1999). ”Take What You Want” har vibbar från ”High’n Dry” och ”Pyromania” erorna i riffet och Beatlespsykedelia i sticket. Det är i mitt tycke kanske den enskilt bästa låt som Def Leppard har släppt på närmare trettio år. Ytterligare ett av skivans bästa och mest direkta spår är ”Gimme A Kiss” som är okonstlad riffrock med hög feelgood faktor. Det här skulle lika gärna kunna vara en av Bryan Adams klassiska stadiumvältare. Joe Elliot låter faktiskt kusligt lik Bryan på flera ställen.
Def Leppard är i mångt och mycket före och efter Steve Clark, den ikoniske gitarristen som i början av 1991 dog av en dödlig blandning av antidepressiva läkemedel, smärtstillande tabletter och alkohol. Bandet blev aldrig sig likt därefter och även om det finns flertalet godbitar att hämta från samtliga plattor som släppts efter Steves död så försvann en vital del av bandets sound och identitet med honom.
Puritaner brukar beklaga sig över att Def Leppard influeras av country och pop, men i rättvisans namn har vi att göra med ett band som aldrig varit varken främmande för, eller rädda för att utvecklas vilket de ska ha all heder för. Man har genom åren varit tydlig med att det aldrig varit aktuellt att försöka spela in en ny ”Hysteria” eller ”Pyromania”. ”Diamond Star Halos” är i mina öron utan tvekan det bästa Sheffieldkvintetten skitit ur sig sedan ”Retro Active” (1993). Jag brukar dock inte vara någon förespråkare för (onödigt) långa skivor och hade man istället nöjt sig med tio till tolv låtar, där man strykt tråkballader som ”Angels (Can’t Help You Now)”, ”Open Your Eyes” och avslutande tretaktströskverket ”From Here To Eternity” till förmån för ett roligare uptempospår, så hade betyget blivit högre.
Band: Def Leppard
Titel: Diamond Star Halos
Genre: Rock
Skivbolag: Universal
Releasedatum: 27/5
Bästa spår: Take What You Want, Gimme A Kiss, Kick, Fire It Up, SOS Emergency, Goodbye For Good, Lifeless, U Rok Mi
Betyg: 3,5/5
